Han älskar också när pappa berättar sagan om kungen och prinsessan som bor i slottet. Ibland så är det lite drakar och brandbilar och ambulanser med i den här sagan som varieras i det oändliga och som har hängt med länge nu. Nu har han också bestämt vem som är vem och enligt honom så är pappa kungen, Pyret är prinsen, mamma är drottningen och själv är han prinsessan. Jag har frågat om han inte är prinsen men han är väldigt bestämd på att han minsann är prinsessan och inget annat. Jag har inte hjärta att säga att bara flickor kan vara prinsessor så vi spelar med i hans version.

När vi sedan skulle sova så la han sig snällt i sängen utan problem och vi läste räkneboken tills han var redo för sin välling och sedan sov han gott. Inga problem alls. Om alla kvällar var sådana så vore livet som tvåbarnsmamma lätt. Jag bänkade mig i soffan framför Twilight med Edward i knät och hade en lugn myskväll. Edward som hade sovit större delen av dagen i vagnen och hela kvällen i mitt knä var utsövd och hade sedan si första jobbiga natt med långa vakenperioder och gnäll. Idag får han vara lite mera vaken och inte åka sövande vagn hela dagen så kanske vi kan få sova i natt?

Edward i den fina pyjamasen som Alexander fick ärva avvänners barn. Man kan inte annat än älska den…

Mamma tittar på Edward i Twilight. Trist, jag sover vidare.

Sen låg vi och småpratade om Pyret, vad han gör i magen och Alexander tycker att det är lite konstigt att han aldrig kommer. Varför tror du att lillebror inte kommer ut då undrade jag. Han kan inte komma ut… konstaterade Alexander. Vaddå? Varför kan han inte komma ut? Det är för att han är för tjock! Härligt tänkte jag. Lätt att få ut. Alexander fortsatte med att hålla upp alla sina fingrar och säga att Pyret kommer om så HÄR många dagar! Tio dagar till alltså och en tjock unge som inte kan komma ut. Puh, han gör mig alldeles matt. Men jag fick många kramar också och då kändes livet lite lättare igen.

Efter att ha haft samtal med personalen och föreståndarinnan så har de försökt lösa det genom att de har gemensamma aktiviteter med alla 09:or två dagar i veckan och att de går på utflykt med den äldre gruppen och det är väl bra men det räcker nog inte. Alexander sa häromdagen att W var sjuk fast vi visste att han varit där, de hade helt enkelt inte setts på hela dagen och Alexander verkar inte ha förstått att hans andra kompisar är i den stora gruppen. När jag sa att W går på den större avdelningen var hans förvånade svar ”Men jag är ju en stor pojke”. Och det är han ju. Han är ett vårbarn och dessutom väldigt verbal och motorisk, jämfört med honom är ju de andra barnen förutom F i hans grupp småbarn. Varje morgon vaknar han och säger ”Idag ska vi inte gå till Trossen” och blir jätteledsen om det är vardag och jag säger att han måste men blir överlycklig om det är helg och jag säger att vi ska vara hemma. Jag känner att jag bara vill gå på mammaledighet för att få möjligheten att låta honom vara hemma. Så ska det ju inte vara. Om de bara kunde ge honom en plats i den äldre gruppen där de flesta av barnen i hans utvecklingsinvå går och där han har fröknarna som han helst vill vara med så skulle nog mycket av det här lösa sig. Vi ska ha ett uppföljningssamtal snart och då måste vi lyckas driva igenom att de flyttar honom, annars får jag ha honom hemma fram till jul och sedan byta till en annan förskola.

Ett annat tecken på att han inte är riktigt lycklig just nu är att han har börjat prata om radhuset. ”Jag vill bo i vårt gamla hus” har han börjat säga sedan han började om på dagis. Han säger det inte bara när han är ledsen eller arg utan också helt appropå vid de mest oväntade tillfällen. Det är som att han minns det som en bättre tid. När vi flyttade in i huset här så var han ju så glad och han pratade ofta om hur mycker han tyckte om sitt rum och ”sitt stora vita hus”. Nu är det som att allt förändrats och jag ser ingen anna förklaring än dagissituationen. Och det är ju så synd. Om de bara satt honom i dden grupp där han hör hemma så hade det aldig blivit så här. DÅ hade han haft sina jämnåriga och en förskollärare som ser till att dagarna blir meningsfulla för honom. Han skulle ha varit lyckligare och fått mer stimulans. Det är så frustrerande som förälder att se sitt barn missgynnas och inte ha makten att lösa det. Vi kan klaga och klaga men faktum är ju att den större gruppen är full och att de har gjort en felaktig gruppfördelning som de inte kan ändra på. Ska de flytta ner ett annat barn då? Egentligen borde de flytta ett par septemberbarn och flytta upp A och F som är födda i Maj och Mars. Jag undrar vad som ligger bakom. Antingen är det att Alexander sov mycket i våras men sådant förändras ju, nu sover han inte alls, eller också är det att jag och Ws mammor är mammalediga så att de inte vill ha dem i samma grupp av personalskäl, men varför blev då A som är äldre kvar i den lilla gruppen? Alla andra föräldrar vi pratar med är ju också jätteförvånade över att det är så här. ”Men Alexander är ju både vårbarn och så tidig” säger alla . Ja, men vi får inga vettiga förklaringar till varför det blivit så här ändå. Kan man reparera förtroendet. Om de gör en total grupprokad nu så är ju ändå tilltron till hela förskolan skadad. Det är så tråkigt för vi trivdes så bra fram till att det blev så här.