Tosic » förlossning

Lösenordsskyddad: Pyrets dramatiska ankomst

admin — Thu, 01 Nov 2012 15:00:46 +0000

Pyret kommer snart

admin — Mon, 17 Sep 2012 20:30:48 +0000

3 veckor och 3 dagar kvar idag. Vart tog tiden vägen? Den här graviditeten har varit lång men ändå så inser jag plötsligt att det snart är dags och att det har gått alldeles för fort. Jag har inte hunnit njuta. Jag är inte klar med det här. Men samtidigt orkar jag inte vara gravid längre. Jag vill vara pigg och studsa fram igen istället för att vagga fram som en anka i slow motion. Och så vill jag träffa Pyret. Vem är han? Han är helt säkert en vilding, det känner jag på hans rörelser. Han kämpar mycket där inne. Till och med sammandragningarna kämpar han emot. Det gjorde inte Alexander, han brukade bli passiv när magen drog ihop sig men Pyret han försöker trycka tillbaka. Snart får jag lära känna honom. Min yngsta son. Jag ska lära honom att bli världsmästare i gos, som sin storebror. Och att älska att duscha, som vi andra. :-)

Väskan är äntligen nästan packad trots mitt mentala motstånd. Det saknas lite godsaker att äta och dricka och så har jag några saker som jag använder som jag inte kan packa förrän det är dags att åka in. Men det har jag en lista på. Dessutom har jag beställt hem TENS apparaten som kommer i veckan. Jag är förberedd. I alla fall rent tekniskt.

Förra graviditeten förberedde jag mig med allt som man kunde. Profylax och avslappning och djupstudier av all litteratur om förlossningsförloppet. Jag var rädd för förlossningen då också men ju närmare jag kom desto lugnare blev jag, en kombination av hormonerna och att jag tyckte att jag hade förberett mig så väl så att jag skulle klara det här. Jag tyckte också att det gick rätt bra i början av förlossningen, trodde att det nästan var klart när barnmorskan säger att jag är öppen tre centimeter. Tre?!? What, jag håller ju på att dö, jag borde vara nästan klar… Nä, det hjälpte inte med alla förberedelser. Profylaxen hjälpte inte alls, den enda effekten den hade var att jag hyperventilerade och det spelar ingen roll om man känner till hur ett förlossningsförlopp ska gå till om man inte förstår var i det man är. Dessutom kan man inte förstå vad det är som väntar en.

Den här gången är allt annorlunda. Jag är fullt medveten om vad som väntar och att det inte finns något man kan göra åt det förutom att acceptera. Hela terapin jaghar fått går ut på det, att acceptera och vara tydlig med vad man behöver för att klara av det. Vad behöver jag? Det finns inget i världen som hjälper så jag jobbar på acceptansen och hoppades att hormonerna skulle hjälpa till som förra gången. Det gör de inte. Inte alls faktiskt. För varje dag jag kommer närmare förlossningen vill jag backa ur mer och mer. Varför tog jag inte ett snitt? Kniven måste ändå vara bättre än det som väntar…? Men ändå vill jag någonstans innerst inne göra det här själv, med min egen kropp. Fast jag inte vågar. Men jag ska.

Jag jobbar med visualisering nu. Målbilden. Pyret. Förra gången var det rätt abstrakt att det skulle komma ut en bebis. Visst, vi skulle få barn men allt man läser och alla utbildningar man går handlar bara om förlossningen. Sen föddes Fröis, Alexander, och jag minns hur jag tänkte att det varit värt det 1000 gånger om och att jag skulle göra om det utan att tveka för hans skull. Första gången kan man inte förstå vad det innebär att få ett barn. Det vet jag i alla fall nu. Jag vet att det kommer att vara mitt livs värsta timmar innan han kommer ut men jag vet också att de kommer att följas av de mest magiska timmarna, dagarna, åren med Pyret. Med vår familj på fyra. Vi längtar efter Pyret. Alexander också. Han säger redan att han är storbror men att Pyret bor i magen.

Okej, visualisering. Mycket visualisering nu…

Aj aj aj!

admin — Sat, 15 May 2010 11:24:37 +0000

För ett år sedan hade värkarna just satt igång på allvar och vi hade fått ett rum på BB Stockholm. Aj aj aj! Det gjorde ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Tuuur att man inte vet vad som väntar en! Annars skulle man nog inte skaffa det första barnet? Det är ju först efteråt som man vet att det var värt det.

I år sitter vi i solen och myser. Det gör inte ont någonstans!

För ett år sedan…

admin — Fri, 14 May 2010 19:51:30 +0000

…gick jag och lade mig i min säng för sista gången innan Alexander kom till världen. Det var en torsdag kväll. Jag trodde hela min graviditet att han skulle komma ett par veckor för tidigt (alla mina symptom var hela tiden lite för tidiga jämfört med vad man läser i de där gravidböckerna om vecka för vecka) men vid det här laget hade jag gett upp och tänkte att han kommer någon vecka efter utsatt datum. Ultraljudet hade gett oss datumet 16 maj men vi sa alltid att han var planerad till den 17:e eftersom det var den dag vi ursprungligen räknat fram och ”syttende maj” var ett roligt datum eftersom jag jobbade med Norge. Men den helgen 16-17 maj var vårt riktmärke. Trots väldigt mycket förvärkar de sista två veckorna så gick jag och la mig utan någon speciell tanke på att det kanske var dags just den dagen. Jag vaknade med ett ryck vid femtiden och ropar till Dean att vattnet går. Efter att ha ringt BB fick vi en tid vid nio men mer sömn blev det såklart inte. Jag blev väldigt förvånad när vattnet gick. Jag trodde nog att vattnet bara gick i amerikanska filmer och hade väntat mig något helt annat. Jag vet inte riktigt vad, bara något annat.

Där låg jag alltså för ett år sedan, i samma säng som jag ligger i nu och skriver detta, med Fröis i magen. Jag låg där utan att veta att det var just Alexander som bodde där inne och utan en aning om att han om några timmar skulle vilja börja sin resa ut i livet.

Vad hände under förlossningen?

admin — Mon, 08 Jun 2009 12:34:37 +0000

Alltså ont som sjutton gjorde det och jag har ett svagt minne av att ha gnuggat huvudet mot kudden men hur kunde det gå så här illa…?

Jag har ju skavt av större delen av håret vid pannan och lika illa är det bak på huvudet! Det här är mycket värre än efter en dyksemester då man drar på och av ett silikoncyklop flera gånger om dagen. Tror inte att det finns någon annan utväg än att klippa lugg nu tyvärr. Det kommer att ta lääänge innan det har växt ut och ser frächt ut igen… Kanske måste klippa hela håret lite kortare?

Jag har försökt förtränga det men igår påpekade min kära man att jag såg ”rufsig” ut. Efter att jag gjort mitt bästa för att snygga till mig med lockborsten. Näää… Han är inte alltid så finkänslig… Jag påpekade lite surt att det minsann är ett resultat av att jag fött fram vår son (tror till och med att jag sa hans son i det läget) och att det bästa han kan göra är att ta hand om den lille medan jag får en chans att gå till min käre frisör Bengt och göra lite ”damage control”. Bengt kan göra underverk, måste ta mig dit snarast känner jag!

Vår son är här!

admin — Tue, 19 May 2009 16:47:30 +0000

I fredags 15/5 kl. 05.20 vaknade jag av att vattnet gick. Efter att ha ringt BB så tog vi det lite lungt, duschade, åt frukost och städade iordning i lägenheten innan vi åkte in till BB Stockholm vid niotiden. Det blev en lång dag och natt som bara kunde hanteras med epiduralbedövning och mycket stöd och hjälp av Dean . Det var en väldigt snabb öppning men sedan nästan ett halvt dygns paus innan de fick igång utdrivningsskedet. Klockan 05.55 på lördag morgon föddes vår underbara prins som ännu inte fått något namn. Förslag någon? Vi vill ha något klassiskt internationellt som passar världens vackraste barn.

Ett dygn gammal

Vi blev kvar på BB de normala 2 nätterna efter förlossningen och kom hem igår måndag förmiddag efter att barnläkaren konstaterat att alla hans funktiner är normala och alla värden perfekta. Jag mår också efter omständigheterna bra och är otroligt lättad över att ha klarat mig med ett litet ynka stygn.

Målbilden uppfylld…

På väg hem i kofta som han fått av gammelmormor

Hemma!

Skriver mer sen men nu måste han få mat, den lilla grodan har sovit i flera timmar nu. Tän om han sov på nätterna istället…