Efter att ha haft samtal med personalen och föreståndarinnan så har de försökt lösa det genom att de har gemensamma aktiviteter med alla 09:or två dagar i veckan och att de går på utflykt med den äldre gruppen och det är väl bra men det räcker nog inte. Alexander sa häromdagen att W var sjuk fast vi visste att han varit där, de hade helt enkelt inte setts på hela dagen och Alexander verkar inte ha förstått att hans andra kompisar är i den stora gruppen. När jag sa att W går på den större avdelningen var hans förvånade svar ”Men jag är ju en stor pojke”. Och det är han ju. Han är ett vårbarn och dessutom väldigt verbal och motorisk, jämfört med honom är ju de andra barnen förutom F i hans grupp småbarn. Varje morgon vaknar han och säger ”Idag ska vi inte gå till Trossen” och blir jätteledsen om det är vardag och jag säger att han måste men blir överlycklig om det är helg och jag säger att vi ska vara hemma. Jag känner att jag bara vill gå på mammaledighet för att få möjligheten att låta honom vara hemma. Så ska det ju inte vara. Om de bara kunde ge honom en plats i den äldre gruppen där de flesta av barnen i hans utvecklingsinvå går och där han har fröknarna som han helst vill vara med så skulle nog mycket av det här lösa sig. Vi ska ha ett uppföljningssamtal snart och då måste vi lyckas driva igenom att de flyttar honom, annars får jag ha honom hemma fram till jul och sedan byta till en annan förskola.

Ett annat tecken på att han inte är riktigt lycklig just nu är att han har börjat prata om radhuset. ”Jag vill bo i vårt gamla hus” har han börjat säga sedan han började om på dagis. Han säger det inte bara när han är ledsen eller arg utan också helt appropå vid de mest oväntade tillfällen. Det är som att han minns det som en bättre tid. När vi flyttade in i huset här så var han ju så glad och han pratade ofta om hur mycker han tyckte om sitt rum och ”sitt stora vita hus”. Nu är det som att allt förändrats och jag ser ingen anna förklaring än dagissituationen. Och det är ju så synd. Om de bara satt honom i dden grupp där han hör hemma så hade det aldig blivit så här. DÅ hade han haft sina jämnåriga och en förskollärare som ser till att dagarna blir meningsfulla för honom. Han skulle ha varit lyckligare och fått mer stimulans. Det är så frustrerande som förälder att se sitt barn missgynnas och inte ha makten att lösa det. Vi kan klaga och klaga men faktum är ju att den större gruppen är full och att de har gjort en felaktig gruppfördelning som de inte kan ändra på. Ska de flytta ner ett annat barn då? Egentligen borde de flytta ett par septemberbarn och flytta upp A och F som är födda i Maj och Mars. Jag undrar vad som ligger bakom. Antingen är det att Alexander sov mycket i våras men sådant förändras ju, nu sover han inte alls, eller också är det att jag och Ws mammor är mammalediga så att de inte vill ha dem i samma grupp av personalskäl, men varför blev då A som är äldre kvar i den lilla gruppen? Alla andra föräldrar vi pratar med är ju också jätteförvånade över att det är så här. ”Men Alexander är ju både vårbarn och så tidig” säger alla . Ja, men vi får inga vettiga förklaringar till varför det blivit så här ändå. Kan man reparera förtroendet. Om de gör en total grupprokad nu så är ju ändå tilltron till hela förskolan skadad. Det är så tråkigt för vi trivdes så bra fram till att det blev så här.

En insikt från lekdaten  och från förra helgen när vi hade middagsgäster är att andra barn har svårt att hantera trappan. Alexander är så van och håller i sig när han går men andra barn är först lite rädda och har sedan inte insett det här med att man måste hålla i räcket. Det är lite läskigt så vi måste ställa för något om vi ska ha andra barn på besök eftersom vi inte har grind. Nu löste vi det genom att fika i TV rummet nere så att barnen inte behövde gå upp för att visa oss saker så det gick bra ändå men  det fungerar inte om vi har middagsgäster.

Killarna lekte i alla fall i nästan fyra timmar. De körde sina bilar och Alexander lagade mat på sin lilla spis och bjöd Melwin. När Melwin sen skulle gå hem så ville Alexander att han skulle stanna och tyckte inte alls att de hade lekt färdigt. Även nästa morgon pratade han om Melwin som skulle komma och leka snart så vi får se till att det blir så. Det är spännande att vissa barn leker så fint. Leo och Melwin är verkligen barn som Alexander ”klickar” med, leken flyter på och de är glada nästan hela tiden.

Jag kunde också utnyttja det faktum att Melvin hade varit där för nästa morgon skulle jag ta på Alexander hans nya vinterskor (som kommit fram när vi packat upp) men Alexander ville hellre ha sina gamla skor. -”Men Melwin har ju likadana skor och de är supersnabba i snön” blev mitt argument. Melwin hade något liknande så jag kunde få Alexander att tro att de nu hade likadana skor och det gjorde susen. Identifikationsbehovet med andra barn finns redan där.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: