Han fortsätter att utvecklas i raserfart. Nu går han riktigt bra, speciallt när han får vara med andra barn. Då är det som att motivationen för att gå finns där och han går mer än han kryper. Om vi är ensamma hemma däremot så krypr han mest, han inser väl att han inte kommer upp till min nivå ändå och anstränger sig inte. Förra veckan var vi på Bromma Blocks i lekrummet och många föräldrar var imponerade av den lilla bebisen som gick så bra och det är nästan genant att berätta hur liten han är när han kan så mycket. Men ändå lite roligt för stolt blir man ju ändå över sitt barn.

Han är en riktig liten mammagris den här killen. Han vill helst bara att jag ska bära honom hela dagarna och han vill bara somna med mig. Helst ätande… Han får göra det tills jag börjar jobba, då måste jag få sova bättre än jag gör nu. Han ammar när ha somnar, vid midnatt och sedan tidigt på morgonen så trots att han sover minst elva timmar (oftast åtta till sju) så blir det ingen sammanhängande sömn för mig och jag kommer ju sällan i säng före elva. Och en timme senare vill han äta. I spjälsängen vill han inte sova alls lägre. Han blir helt hysterisk om man lägger honom i den när han är vaken och han börjar gråta direkt om han vaknar i den (för att vi lagt honom där när han sov). Jag vet inte vad som hänt, efter att vi varit bortresta i sommar blev det bara så. Jag tor att han kanske vande sig vid att sova som ett litet plåster på mig och nu vill han inte riskera att inte få vara nära mig. Han tar också lång tid på sig att somna på kvällen. Antingen får jag amma honom eller bära runt honom för om jag lägger ner honom i vår säng ålar han runt hur länge som helst innan han kommer till ro, OM han kommer till ro. Det börjar bli lite jobbigt att han är så svårsövd för det är svårt att lägga båda barnen när man är ensam hemma. Och Dean kan oftast inte lägga Edward så jag har svårt att vara borta. Jag hoppas att det är en fas och att vi hittat bättre sömnrutiner innan jag ska börja jobba.

Han har börjat peka på saker om man frågar var lampan är. Han vet inte riktigt vad som är vad än men han förstår att han ska sträcka ut handen. Han säger mamma. Mest hela dagarna faktiskt. Mam-mam säger han och hänger i mina ben. Om han inte får tillräckligt med uppmärksamhet så ylar han och biter mig i knät. Han börjar utveckla temperament den lille skrutten.

Fastän han är så mammig så blir han väldigt glad när pappa kommer hem. Då fyrar han av sitt största leende och skriker lite glädjeljud. Och häromdagen när jag kom hem från gymet hörde han mn röst nere i hallen och då började hanropa mam-mam. Han hade längtat den lille kärleken.

Han äter fortfarande som en häst. Morgonamning, gröt till frukost, en burk mat till lunch, fruktpuré till mellis, en burk mat plus efterrätt till middag och sedan kvällsgröt som följs av amning till sömns. Dessutom äter han lite plockmat med oss utöver sin egen mat för vi vill att han ska lära sig äta vanlig mat så snart som möjligt. Det går riktigt bra och han får i sig större och större mängder mat. Igår åt han makaroner, stekt ägg och falukorv med oss och då fick han inget annat utan jag kompletterade bara med lite fruktpuré till efterrätt. Han blev inte helt mätt men han klarade sig fram till kvällsgröten. Så det går framåt. Vi tar inte med sårskilt mycket mat till bali utan tänker att han ska äta vanlig mat där. Gröt och välling packar vi så klart mer men vi får köpa det som finns på plats och så tar jag med en barnmatsmosare som kan mosa vanlig mat som inte är för hård.

Det bästa Edward vet i hela världen är att få leka med sin bror. Det spelar ingen roll hur arg eller ledsen han är, om Alexander kommer och busar med honom blir han alltid glad. Och även om Alexander är så vild med honom så att han samlar och slår sig hårt i golvet så skrattar han så att han kiknar. Han älskar verkligen sin brorsa. Ibland är det ett problem när vi måste tillrättavisa Alexander för att han riskerar att skada sin bror men lillebror ligger och skrattar på golvet. Men det kan ju bli farlig ändå och vi måste styra upp honom hur roligt de än har i leken. De spelar nästan ingen roll vad Alexander gör, Edward skrattar ändå. Till och med när han slår honom. Syskonkärlek, jag har svårt att förstå den, men den är uppenbarligen stark. Nu när Alexander har börjat på dagis igen så är Edward så rastlös på dagarna. Han bara gnäller och vill att jag ska böra honom eller sitta på golvet och leka/läsa för honom för han har inget att göra. Om Alexander är hemma så är Edward nöjd bara med att få vara med honom men nu saknar han brorsan massor. Tur att det bara är tre veckor till som de ska vara isär. Sedan är det Bali i fem veckor och sedan börjar jag jobba och Dean får ta över att roa lillgullet.

Åh får jag leka med dig brorsan?

Bollkillen.

Söta är de också de här ungarna. Som små dockor. Jag kallar Edward mer för dockan än för Edward. Och är det inte dockan så är det Eddisen, Eddiluren och Liten. Han är som en lite kerub. Lite lätt knubbig med perfekt hy, enorma iakttagande bruna ögon med ögonfransar upp till ögonbrynen och massor med guldlockigt hår. Självfall har han och speciellt här han blir lite svettig så lockar sig håret runt hela huvudet på honom.

Han har fortfarnade sex tänder men håller på att få fler. Han har fyra där uppe och två där nere men jag tror att vi snart får se två till där nere. Han hade äntiligen slutat dregla som ett vattenfall och vi fick ha det lugnt i ungefär en månad men nu har han börjat om så jag tror att det är fler tänder på gång. Han vill dessutom tugga på tandborsten hela tiden så det kliar nog. Men det är som sagt ungefär en månad sedan hans konstanata dreglande minskade och han slutade kräkas så mycket. Det händer fortfaranade att han kräks men det är bara precis efter maten om det händer och det är dessutom väldigt sällan nu.

Det är en riktig liten tuffing vi fått. Han vill aldrig ha hjälp med något utan tycker att ha kan själv. Om man försöker hjälpa honom att stå eller gå så viftar han med armarna och slår bort ens hand. Han klättrar på allt från trappan till byggstegar och blir arg när han inte kommer uppåt men han kan inte klättra ner heller så då vrålar han. Han vrålar inte ofta men när han gör det så hörs han. Herre gud vilken pipa han har. Han kan om han vill. Den lilla envisa klätterapan som kan själv och har ett stort eget driv att prova saker och lära sig. Han är inte rädd för något men söker mycket kontakt med blicken när vi gör saker för att kolla hur jag reagerar. Sedan kör han sitt eget race. Tuff som få och envis som en åsna. Det är våran älskade dockan E det.

Klätterapan E som är arg för att han varken kommer upp eller ner.

Idag åt vi lunch hos en gammal pluggkompis till mig som bor här på ön och som har en dotter i Alexanders dagisgrupp och då tyckte Edward att det var jättekul att kunna var med lite mer genom att han kunde stå och gå med de stora barnen. De stora barnen var inte så sugna på att låta honom vara med och leka ändå men han verkade inte förstå det och var glad i alla fall. Dessutom har han ju ökat sin räckvidd nu när han ka gå fram och riva ner saker och det gillar han.

Det är dags att sälja gåstolen nu. Den var bra i ett par månader men han var ju inte intresserad så länge eftersom han stod själv så tidigt. Det sägs att barn som har gåstol går sent för att de blir ”lata” men det stämmer då inte alls på Edward. Han övade upp sin benstyrka med gåstolen och sedan ratade han den när han kunde stå själv. Jag satte honom i den idag och då fick jag en rejäl utskällning och illvrål av honom ”Vilken förolämpning mamma! Sätta fast mig i den här… Det vägrar jag!”

Edward på stranden igår där han stod på filten och satte sig ner och ställde sig upp om och om igen utan stöd. Han plockade upp inläggen till pappas fenor och tuggade lite på dem. För tugga det är det bästa som finns! Jag har aldrig sett ett barn som sätter så mycket i munnen som Edward gör. Han äter ALLT. Imorse satt han i ett av våra golvfönster och tuggade på döda insekter som ramlat ner på golvet. Blä… Gräs äter han, och sten, jord och sand. Dessutom tuggar han på sladdar på golvet, på våra hår och på våra telefoner. Allt måste in i munnen. Helt besatt av hår är han också. Han kastar sig fram mot folks huvuden för att ta ett fast grepp om håret och försöka äta lite på personens huvud. Gärna näsan, den är god. Alla barn gillar ju hår men Edward är helt galen i det.

Edward och hans favoritleksak som brorsan hittat på soptippen och tagit hem. Det var vid den han reste sig helt själv från golvet första gången.

Sedan två veckor tillbaka kryper han på knäna och har slutat åla. Första gången han tog sig fram på knäna var i Skåne och sedan dess så är han uppe på knä. Snabb som en iller och ställer sig mot allt. Tuff är han också, även om något gör ont så provar han igen.

Han blir bättre och bättre på att stå varje dag. Han tar sig själv upp mot någon möbel och så släpper han. Han övar och övar och övar outtröttligt och verkar tycka att det är så roligt att försöka lära sig att hålla balansen. Ibland står han så länge som någon minut. Gåstolen är han inte intresserad av alls längre. Han kan ju ta sig fram mycket bättre utan den för man kommer ju mycket närmare allt intressent om man inte har så mycket plast runt kroppen. Diskmaskinen till exempel. Den är det intressantaste i hela huset just nu och när jag börjar skramla med bestickkorgen så kommer han som ett skott. Skafferiet är också kul. Tur att det är så tungt att han inte kan öppna det själv i alla fall.

På upptäcksfärd i garderoben har han hittat min underklädeslåda och börjat dra ut nylonstrumpor. När jag försökte ta dem av honom var han så snabb med att rycka tag i dem och försöka krypa iväg med dem. De var hans!

Buskillen på bröllop förra helgen. Det kliar mycket i munnen och hans två tänder har vuxit sig riktigt stora. Ibland bits han lite och det är inte alltid så lätt att amma honom längre. Om han inte är jättehungrig så börjar han leka med maten och bitas. Aj aj… Men han äter så mycket mat nu så det är inte mycket amning kvar. Det blir mest kväll och natt eftersom han är så lättstörd. På dagen har han liksom inte ro att ligga och amma, om det finns något att titta eller lyssna på så går det inte att amma för honom. Han är alldeles för nyfiken och börjar se sig om efter vad det är som händer. Eftersom han äter så bra med maten så är det inga probel. Två mål mat och två mål gröt (frukost och kvällsmat) håller honom mätt och belåten. Amningen är mest ett komplement nu.

Sover gör han riktigt bra. Mest i sin egen säng men på morgonkvisten brukar det bli amning och då blir han kvar. Stora fina killen. Dockan kallar jag honom mest hela tiden nu. Han är ju så himla söt. Samma långa ögonfransar som sin bror och stora pigga ögon i hans näpna ansikte. Nästan alltid glad och otroligt charmig. Jag älskar honom så enormt mycket. Min lilling!

När vi är ute har han börjat få samma typ av uppmärksamhet som Alexander fick. Folk kommenterar hur söt han och vilka härliga ögonfransar han har. Han är ett litet charmtroll och dessutom så docksöt med sina runda kinder och stora ögon.

Håret växer och tjocknar på hela tiden så nu har han en liten bebisfrisyr. Vi kommer att få klippa honom tidigt men jag vill inte klippa bort förståndet så vi väntar tills han fyller ett. Men tänk att han snart fyller ett. Jag har rensat ut bland hans kläder och han är på storlek 74/80 nu. Men kasta något urvuxet eller sälja det har jag fortfarande inte hjärta till. Allt har så mycket minnen av bebis-Alexander och bebis-Edward. Mina ögonstenar.

Språkmässigt så börjar konsonanterna komma. Wau och heu och baubaubau låter det samtidigt som han försöker tugga på min axel. Alltid tugga. Eller slita i håret. Hår är ett av hans passioner i livet.

Handmotoriken utvecklas också mer och mer så nu är pincettgreppet på hång. Han tar upp saker och tuggar på dem och han blir duktigare och duktigare på att pilla med små saker. Träpussel är roligt just nu men han är mer intresserad av att tugga på bitarna än av att sätta dem i pusselramen.

Hur kan det gå så här fort? Han skulle ju vara bebis länge och istället är han bebis kortare än de flesta barn. Jag försöker njuta av varje dag med honom men ändå rusar tiden iväg. Min lilla griseknoe. Snart stora killen. Förra veckan sorterade jag ut ännu en storlek kläder och nu är de 74/80 som används. Det är alltid med en klupmp i halsen jag lägger undan en storlek kläder och den här gången är det om möjligt ännu värre än förra gången för nu vet jag att det är sista gången. De här små söta plaggen ska jag inte ta fram igen. Jag klara heller inte av att göra mig av med dem. Kanske kommer jag att kunna ge dem till någon jag känner och tycker om så småningom men just nu klarar jag det inte.

Det är så annorlunda med barn nummer två. Med Alexander visste man ju inte riktigt vad som skulle komma och var alltid nyfiken på nästa steg och läste på om bebisars utveckling och övade honom på allt möjligt. Med Edward upptäcker är det annorlunda, jag upptäcker plötsligt att han kan saker som han inte kunde tidigt men jag hinner aldrig hålla koll på hans utveckling i relation till vad han ”borde” kunna i den här åldern. Med Alexander var vi ju också en mammagrupp mend många barn i samma ålder så det märktes tyligt hur tidig han var. Med Edward är det inte alls så, vi träffar andra barn men de flesta är några månader äldre eller yngre och vi går aldrig på öppna förskolan. Jag har en känsla av att Edward också är ganska motoriskt tidig men jag har ingen känsla för vad bebisar i hans ålder ”brukar” kunna. Vad kunde Alexander? Jag fick kolla här i bloggen och tydligen ställde han sig upp mot soffbordet för första gången dagen innan han blev sju månader. Då kröp han själv fram dit och ställde sig. Edward ställer sig ju redan mot möbler om han sitter i närheten men jag har inte sett honom krypa fram mot något för att ställa sig emot det. Han verkar inte lika intresserad av förflyttning som Alexander fastän han har samma förmåga. Han är snabb nu när han kryper och nu måste vi stänga grinden om vi har honom på golvet.

Nu måste vi i alla all sänka spjälsängen. Inatt vaknade jag av han hade satt sig upp i sängen och då är det ju hur lätt som helst för honom att ta händerna på kanten och ramla ut. Så inget mer sovande i den förrän den är sänkt. Han får mysa med mig tills pappa Dean fixar.

Lilla dockan tycker om att ligga och pilla på saker. Här myser han mot sin sovande pappa.

Han ställer sig mot möbler men ramlar oftast ner efter en stund, han kan inte gå längs med dem än. Däremot har börjat få koll på balansen och om man ställer honom mitt på golvet så står han några sekunder när man släpper honom.

Numera sover han stora delar av natten i sin egen säng. Han somnar där och har inga problem att sova längre stunder men han äter fortfarande två gånger per natt och ofta orkar jag inte lägga tillbaka honom även om alla skulle sova bättre om jag gjorde det. Jag har konstant sömnbrist och håller på att bryta ihop när vi har två barn i sängen. Jag borde lägga tillbaka honom oftare för han sover bra i spjälsängen och är nöjd med att ligga där. Men samtidigt är det mysigt att ha honom nära och dessutom somnar jag ofta när han ammar och vaknar inte förrän någon timme senare och då är jag för groggy för att orka tänka tanken att resa mig och lägga honom i spjälsängen. Så han blir kvar. Jag har dessutom känslomässigt svårt att slita mig från min bebis. Den lilla mysaren som älskar att vara nära. Som gör små ljud och greppar efter mitt ansikte och hår. Lilla älsklingen.

Det går jättebra med maten och han äter fortfarande med god aptit. Det finns ingen mat han ratar men det märks vad han tycker bättre och sämre om. När han tycker om maten blir det inget spill, då behövs inte ens haklapp, men om han inte tycker som så sväljer han sämre och mer läcker ut ur munnen. Det enda jag hittills märkt att han verkligen inte tyckte om var potatis med rödspätta. Då grimacherade han illa. Han åt men det var ingen njutning… Han är ett litet matvrak så han tackade inte nej men jag kommer inte att ge honom det igen på ett tag. Han gillar lilla laxgrytan så den får han istället nu när det är dags för fisk. Han är inte känslig för klumpar utan äter alla konsistenser av 6-månadersmaten. Det ska bli spännande att se hur han reagerar på 8-månaderskonsistensen om en månad. Alexander åt aldrig den. Han åte ju bara två sorter från Hipp och deras mat är ju som passerad utan tillstymmelse till struktur. Edward tycker om den men han tycker som sagt om det mesta. När han är riktigt hungrig sitter han framåtlutad och liksom gnyr för att maten inte kommer tillräckligt snabbt. Tänk er en fågelunge i boet när mamman kommer med mat, så ser han ut och låter när han hänger framåt i stolen och tjuter efter mer mat fortare.

Han har fortfarande mycket ljud för sig i allmänhet. Nöjda ljud, glada ljud, hungriga ljud, arga ljud och ledsna ljud. Just nu är det väldigt mycket glädjeskrik och falsettprat. En liten pipare.

Lilla gull har fortfarande bara en tand en det kommer mer och mer. Han dreglar alltid mycket men nu är det värre än någosin, tröjan är konstant genomblöt och inte ens haklappar hjälper, de blir genomblöta på några minuter. Tur att det är sommar för hade det varit vinter hade han blivit kall. Antagligen är det fler tänder på gång. Det är ändå svårt att bedöma tandsprickningen på honom efterom han alltid dreglar och alltid stoppar allt i munnen. Feber har han haft de senaste dagarna lite till och frå men jag tror att det beror på hans förkylning oör han sover mycket också. Men antagligen kommer det någon till tand snart. Så mycket som han tuggar på kan man faktiskt inte stoppa i munnen om det inte kliar. Han äter på sina leksaker, på sina kläder, på kanten på napparna, på gardinerna, ja på allt han får i händerna. Ibland vaknar jag med stora svårkammade tovor i håret för att han ätit på det under natten. Han försöker äta på mitt hår på dagarna också men då kan jag ju sätta stopp för det. Han älskar att hnga i mitt hår med händer och mun men det får han faktiskt inte. Det gör ont och jag ser ut som ett skatbo i huvudet om han får härja fritt. Alexander är generösare, han verkar inte vara håröm utan låter lillebror dra honom i håret och tugga på hans näsa eller öra eller vad nu lillebror vill. När han är på sitt ”vara snäll med lillebror humör” alltså. Inte alltid, men förvänansvärt ofta.

Premiär på Bromma Blocks lekland idag. Man kan stå mot puffarna.

Ytterligare något att tugga på, bågen på vagnen.

Lilla myset älskar att vara nära och sover gärna på mamma.

Det är en lugn kille vi har fått. Bestämd men lugn och trygg.

Han ger så mycket kärlek vårt minsta hjärta.

Liten Eddielur med handen på örat. Så typiskt honom.

Han är fortfarande en hungrig kille som äter ofta och mycket. Mat och gröt slinker ner och han tycker om det mesta. Idag tjöt han om mer till både lunch och kvällsgröt. När han vill ha mer så kastar han sig framåt i stolen och liksom flämt-gnäller. Väldigt distinkt i sina ljud är han. Det är lätt att höra när han är hungrig för antingen är det grisljuden eller också låter han ö-ö-ö och kastar med huvudet. Arg är han bara när han är trött. Blöjan är väl det som är svåratst att tolka på ljuden men det märks oftast på lukten istället. Han tycker fortfarande om att bli buren men om han har någon riktigt rolig sak att leka med så kan han sitta ett tag själv. Det bästa vi köpt är gåstolen, där är han riktigt nöjd långa stunder och nu har vi fått upp grinden också så att han kan köra runt säkert. Det är lustigt vilka saker man använder. Med Alexander använde vi sittern mycket och den har varit rätt oanvänd med Edward medan babygymet knappt användes av Alexander men Edward sitter där nästan varje dag i ett hav av leksaker.

Något killarna har gemensamt är intresset för diskmaskinen. Denna fascination! Så snart Edward hör klirret av bestick eller en korg som dras ut i maskinen så kommer han farande med full fart i sin gåstol. Om han sitter på golvet i närheten så ger han sitt yttersta för att komma nära och kunna häva sig upp. Ibland kör han in mot maskinen så att det smäller i gåstolen. Tokungen! Jag minns att det var samma sak med Alexander men inte förrän han kunde krypa för han hade ju ingen gåstol. Och snart kryper han också så då tar han väl sig fram till diskmaskinen även utan gåstol. Han ställer sig ju redan mot möbler om han sitter nära och han står ofta på alla fyra och gungar, han har bara inte kommit på hur man rör armarna och benen samtidigt för att komma framåt.

En annan egenhet är det där med att stoppa allt i munnen. Det känner jag inte alls igen från Alexander. Edward stoppar allt han kommer över i munnen och han dreglar som ett litet vattenfall. Han är konstant fuktig på halsen och får små fuktutslag den lilla stackaren.

Finmotoriken börjar utvecklas och han slår saker emot varandra. Pincettgreppet har börjat komma såsmått även om han mest griper med hela handen än så länge. När han sträcker sig efter saker så krafsar han med fingrarna för att greppa dem men när han väl fått tag i dem så kan han sitta och pilla på dem med två fingrar. Han är väldigt ”pillig” av sig. Om han är på gott humör så sitter han länge och pillar med saker och undersöker dem noggrant. Han könns lite mer tålmodig än sin storebror.

Roligast i världen är att ”flyga flygplan”. När jag lyfter honom i luften så skrattar han så att han kiknar. Att bli kastad i kuddar eller brottas verkar inte vara kul alls. Däremot att stå och hålla i mina händer eller sitta och titta på mig när jag gör ”väsljud”, det är hur kul som helst. Han är en glad kille som skrattar mycket. Bara han får vara nära och ha någons uppmärksamhet så är livet toppen. När Alexander leker med honom är han i himmelriket. Han har ett kluvet förhållande till sin bror. Han älskar när han kommer och leker med honom och skrattar varje gång Alexander tittar åt hans håll men han blir också stressad om Alexander låter när han ska amma eller sova, då fungerer ingenting. Han vet att det när som helst kan bli livat eller att han kan få sig ett nyp när Alexander är i närheten. Så han älskar sin bror men är också lite stressad över kaoset runt en fyraåring.

Den senaste tiden har han kunnat sova i sin egen säng. Han känner sig trygg i spjälsängen nu och han kan somna i den om jag lägger ner honom. Däremot sover han aldrig hela natten i den, han vaknar efter några timmar ochvill ligga nära mig oavsett om han är hungrig eller inte.  För en riktig liten mammagris är han. Nära nära ska han ligga och mysa. Han tar nappen men behöver den inte när han är vaken. Det är baran när han ska sova eller direkt efter amning som han blir ledsen om han inte får den.

Han är en så underbar liten kille och så otroligt söt. Han heter sällan Edward här hemma utan jag kallar honom mest för ”Eddieluren” och ”dockan”. Stora bruna ögon som brunnar som alltid söker mina och helt perfekt på alla sätt och vis. Tänk att vi fick ett sådant underbart barn till. Så annorlunda men precis lika älskad som sin storebror.

Det är inte länge tills han kryper och går heller. När han sitter på golvet så drar han sig upp så att han står på alla fyra. Han tar sig ingenstans än men han står där och gungar. Igår försökte ha ställa sig mot soffbordet. Han tog tag i kanten och drog sig upp en bit. Han kom inte hela vägen utan damp ner på ändan och blev fångad av mig innan han slog i golvet men han har börjat försöka och det innebär att det bara är dagar eller veckor tills han kan. Han har både stark vilja och stark kropp den här illbattingen.

Imrse när han for omkring i gåstolen fick han tag i kanten på Alexanders BRIO-spis och ryckte till så att den välte och allt Playdoh som stod på den föll ut över hela golvet. Det är helt enkelt dags att ta bort allt i hans höjd och att börja barsäkra. Barngrinden jag beställde har kommit nu och pappa ska få montera den i helgen. Än så länge har vi en soffpall ovanför trappan så att han inte kan köra ner där men när han börjar krypa så räcker ju inte det.