Ingen bebis längre

Dean och pratade häromdagen om att Alexander inte är någon bebis längre. Det har han väl inte varit på ett tag men nu börjar det bli så påtagligt att bebiskroppen är borta och han ser mer och mer ut som en liten pojke i kroppsstrukturen. Han har blivit så smal sedan han fått upp farten på sina små fötter fått en liten pojkkropp där bebisens hull och veck är helt borta. Jag brukar kalla honom min lilla bebis men han är ju faktiskt inte det längre. Men ens barn är kanske alltid bebisar i en del av ens hjärta? Även om varje tid vi gått igenom med Alexander hittills alltid har varit den bästa så är det lite nostalgiskt att tänka på när han var ett litet pyre som bara sa ouä och grydde sovande på mitt bröst. Lilla lilla Pluppiluren…

Andra tecken på att han inte är en bebis längre är att han börjat äta vanlig mat. Han fpr fortfarande barnmat också men det slinker ner en hel del mackor med ost eller leverpastej, korv, makaroner, salami, ost och annat som är smakrikt men lättuggat. Häromdagen ville han inte äta sin barnmat utan delade min middag istället som bestod av hemstekta hamburgare och potatissallad. Det var stort!

Han börjar också bli rätt tung och fötterna växer. Han har snart växt ur sandalerna som var alldeles för stora för två ånader senad och jag måste byta arm väldigt ofta när jag bär honom. Men jag bör honom så gärna. Snart är han en stor kille som inte vill gosa med sin mamma mer så jag njuter av den här tiden då han vill krama mig hela tiden och sitta i mitt knä och läsa böcker eller bara pilla med något spännande föremål. Han klamrar sig ofta fast vid mig som en lite apunge för att försäkra sig om att jag inte ska sätta ner honom och då passar jag på att lukta honom i nacken och kramas lite extra. I söndags när vi var ute på Tyresö satt han på mina axlar och gnuggade sitt mjuka huvud mot mitt och naggade mig lite med sina små tänder i örsnibben. Det är lycka det…