Alexander 3 månader

I söndags blev Alexander 3 månader. Tänk så snabbt tiden går och så mycket som ändå hänt på den korta tidsrymden. För tre månader sedan var han ett litet knyte som bara sov och åt och knappt kunde öppna sina små springor till ögon. Ett litet pyre som för första gången kravlade sig ut i världen och upp på mitt bröst. Vi blev en familj.

Nu har det lilla pyret som visade sig vara ett litet glufs glufs som älskar mat redan dubblat sin födelsevikt och är en stor och alert kille som vet vad han vill. En knyfiken liten grodis som lätt blir uttråkad och vill se nya saker hela tiden. Han har fått en personlighet och blivit en självklar del av vårt liv. Han är redan berest och har varit i Helsingborg, Piteå och Kroatien. Varje dag med Alexander är ett äventyr och vi kan inte sluta prata om hur han utvecklas och allt gulligt han gör. Jag kan sitta i timmar och leka med honom och sjunga för honom bara för att få se honom le. Mamma sa innan jag fick Alexander att man inte kan föreställa sig hur mycket man älskar sitt barn, ändå kunde jag inte ana att det skulle vara så stort. Så enormt.

Här står jag för ett kvartal sedan, full av förväntan men ändå så aningslös. Bilden är tagen 12 maj, 4 dagar innan han föds.

På BB. Ett litet litet men så stort mirakel…

3 månader. Min stora lilla älskling.

Ibland kan jag titta på honom och undra hur den här underbara lilla människan kan vara min? Han är en sådan välsignelse, en sådan lycka. Vad har jag gjort för att få vara mamma till den här fantastiska pojken? Jag blir bara mer och mer kär i honom för varje dag som går. Varje leende går djupare än det förra. Varje morgon när jag vaknar så börjar jag med att ta honom nära och få en lyckokick av hans stora leende och hans tillgivenhet. Det är så förunderligt att ha någon som litar så blint på mig och som inte kan klara sig utan mig. Han har bara en mamma och det är jag. Det är hisnande.

Självklart firade vi hans 3 månadersdag i söndags! Huvudpersonen slocknade innan tårtan kom på bordet men vi firade ändå. Allt har gått så fantastiskt bra och vi är så lyckligt lottade. Allt ifrån förlossning och amning till sömn och barngråt har varit så mycket lättare än jag trott. Jag hade nog ställt in mig på det värsta, att spricka massor, inte kunna amma, ett barn som bara gråter, ett barn som blir sjukt när det är jättelitet och att själv vara helt borta av sömnbrist. Facit blev ett stygn, en amning som fungerat utan minsta problem, ett lugnt barn som inte gråter särskilt mycket och inte varit sjuk en enda gång än och som låter sin mamma sova de flesta nätterna med bara en liten matpaus klockan fyra. Förunderligt nog så är det där med sömnbrist inte särskilt svårt att hantera de gånger det händer heller. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga men så är det.

Dean skär upp Alexanders tremånaderstårta. Vår son som får oss at smälta varje gång han tittar upp och ler. När han skriker av skratt och när han gurglar åt sina mjukdjur. När han tittar intresserat på allt nytt som hon upptäcker runt omkring sig varje dag. När han somnar tätt intill och klamrar sig fast med sina små händer. När han visar att han är trygg, drar en lång suck och slappnar av i famnen hos oss.