När jag blev sjuk så fick Dean ta hand om Alexander helt själv. Dels orkade jag ju inte ens med mig själv och kunde inte göra annat än ligga i sängen och dels ville jag inte ta i honom så att jag skulle bolla tillbaka bacillerna till honom. Mest troligt är han ju immun men det är dumt att chansa. Det var hjärtskärande att se hur mycket han ville han komma till mig, han stod vid sängen och grät och så snart Dean satte ner honom kom han krypande mot mig, men det var för hans eget bästa. Jag vet inte vad som var värst, sjukdomen eller abstinensen efter att få krama lilla hjärtat? Det var hemskt!
Om man ska se något positivt i detta så har Dean fått en bra insikt i vilket jobb det är att vara ensam med Alexander. Han hade nog inte förstått innan hur mycket jobb det är att hålla ordning på honom och hur lite annat man hinner med. Han brukar tycka ibland att jag skulle kunna hinna plocka undan och fixa mer men igår kväll hade han resignerat och konstaterade att det inte är någon idé att plocka undan, det åker fram fortare än man plockar. Och vänder man sig bort två sekunder så han han öppnat och tömt en låda eller hunnit sätta fingrarna på kaktusen eller något annat mindre bra. De var ute på en långpromenad och sedan fikade de ute och hade mysigt så nu vet han att man hinner inget när man är hemma, att vara ute och gå och fika är det mysigaste och lättsammaste man kan göra och städa gör man när Pluppisen somnat för kvällen. Ändå var jag ju faktiskt i huset så det var ju lite lättre än när man är helt ensam. Medan Dean duschade fick Alexander vara i sovrummet och tömma min socklåda och jag höll ett (trött) öga på honom. När man är helt ensam och ska göra sig klar för dagen måste man antingen ha honom på golvet i badrummet med stängd dörr eller vänta tills han sover förmiddag. Oftast har man planer för dagen och måste göra sig klar före hans förmiddagslur så då ska man duscha och fixa sig medan man samtidigt roar honom. Tur att han är ett glatt och lättsamt barn! Det är inget tvivel om att det är mer än ett heltidsarbete och man hinner bara hålla ordning på honom, inget annat när han är vaken. Det känns bra att Dean har fått insikt i min vardag! Jag undrar om han längtar lika mycket efter sin pappaledighet nu? Det blir absolut ingen rast och ingen ro. Detär snarare ett 24 timmars jobb och man kan inte stänga av mobilen och ta en timmes paus när man behöver göra något annat eller är trött. Man får en ny chef och han är där 24 timmar om dygnet och behöver konstant service. I och för sig är han den sötaste och mysigaste och ljuvligaste lilla varelsen på jorden och han betalar för jobbet man gör i kärlek. Det märktes igår hur mycket han ville vara med mig och vad är en bättre belöning än att vara så älskad?
Nu sover de båda och det är nog ännu en insikt. Ibland måste man sova när chefen sover för att komma ikapp med sömnen, och då blir det ännu mindre gjort.
Välkommen till min värld!!