Jag har skrivit det förr men sedan jag fick Alexander så kan jag inte se barn som lider längre. Jag blir så ledsen av bilder från fattiga länder där barn svälter och reportage om barn som behandlas illa. Med det sagt så är det inte svårt att räkna ut att Haitikatastrofen känns fruktansvärd. Jag såg välgörenhetsgalan för ett par veckor sedan och grät mer eller mindre konstant i två timmar. Så många föräldralösa, smutsiga, hungriga och skadade barn och så lite hjälp att få.
Jag sa till Dean att vi borde adoptera en liten stackars föräldralös bebis och ge den ett liv men han var inte riktigt med på noterna och i ärlighetens namn så skulle jag nog aldrig ha kommit så långt som till adoption men det är hög tid för ett fadderbarn. Vi har pratat om det i flera år men aldrig gjort slag i saken. Nu är det dags! Om någon har tips på bra organisationer (som inte känns så korrupta som Rädda Barnen och Röda Korset där alla pengar går till direktörslöner) så tar jag gärna emot dem.
Ja det är ju förfärligt med alla barn som föds till ”inget” här i världen. Ju äldre man blir ju hemskare blir det. Mormor orkar inte se allt på nyheterna nuförtiden, det är för smärtsamt.
Mormor och morfar ska ta ett fadderbarn, vi har väntat för länge. Vi har pratat om det i flera år, men aldrig kommit till skott.
Åh, jag vet, man klarar inget längre! När Sigge bara var några dagar kollade vi på världens barn galan på tv och började gråta båda två, hyfsat blödiga, sen dess är vi ”världsföräldrar” via Unicef.