Igår var vi på vår första promenad med vagnen. Dean var stolt som en tupp när vi gick Sr Eriksgatan ner och ville absolut köra vagnen. Vi reflekterade över två saker, det första att man plötsligt tar det så lugnt och väntar på grönt ljus och går i maklig takt med en sån liten i vagnen. Det andra som slog oss är att livet går vidare som vanligt runt om oss, ser inte folk att det ligger en alldeles nyfödd och underbar liten varelse i vagnen? Att hela livet har förändrats? Nej det är nog bara vi…



Leave a Reply