Jag saknar min Iphone. Som idag när det var så varmt ute och jag och Pluppi hade alldeles för mycket kläder på oss… Det hade aldrig hänt om jag haft kvar den för då hade jag vetat precis hur varmt det var ute. Vädertjänsten använde jag varje morgon.
Mitt på dagen ringde Dean som är på kurs på Handels och ville att jag skulle kolla upp ett telefonnummer till husentreprenören som ska kolla på tomten åt oss men då var jag på stan och hade inte internet. Hade jag haft kvar den så hade jag bara surfat in på hitta.se applikationen lite snabbt.
Det retliga är att det aldrig skulle ha hänt om jag inte var så förvirrad. Jag fattar fortfarande inte hur de kom så nära att de kunde stjäla den. Jag har aldrig fått nåt stulet förr och alltid tänkt att man får vara ganska ouppmärksam för att det ska kunna hända. Och det måste man såklart vara… Undrar om man får tillbaka sin hjärna med tiden? Igår glömde jag mina kreditkort på bordet där vi ätit lunch men jag kom på det när vi gick och kunde gå tillbaka och hämta dem i kassan där personalen tagit hand om dem. Tur att jag inte jobbar, känns inte som att jag kan göra mer än en sak samtidigt just nu utan att glömma något.
Häromdagen ringde pappa och började prata om hur man kunde behålla sitt nummer när man tappat SIM-kortet och hur tillförlitligt det är att spärra telefonen egentligen. Går det att komma runt spärren om man är en hacker-tjuv? Jag vet inte… Jag vill inte tänka på telefonen. Det är ett öppet sår än. Vi kanske kan prata om det om några veckor när jag slutat gräma mig och saknaden börjat lägga sig lite. När jag inte har ett blödande Iphonesår längre…
Leave a Reply