Dan före dan före dopparedan!

Idag blev det plötsligt verklighet. I övermorgon åker vi. Snart sitter vi på planet. Jag har väntat och längtat efter detta hela långa vargavintern och det har varit så kallt och eländigt så att tiden sniglatbsig fram. När Lina ringde från planet 10 min innan avgång insag jag plötsligt att det är dags. Insåg så där med hela kroppen, inte bara hjärnans konstaterande utan ett fullt medvetande. Ouiiiii! Imorgon är Dean hemma och sen är det bara att fylla väskorna. Oh vad jag har förtjänat detta!

Jag har känt mig trött, hängig och ganska deppig på sista tiden. Dåligt samvete för det har jag också för Lex är världens gladaste och gosigaste och det borde verkligen pigga upp mig men på nåt sätt är jag så förbi av trötthet så att inget hjälper. Det känns som att det bara är måsten just nu. Packa upp kartonger, plocka in i skåp, tvätta, städa, mata, söva, roa, vakta och säga nej. Plus ingen avlastning på nätterna. Trodde inte att jag kunde känna mig så här urlakad. Helt förbi av trötthet och brist på energi. Som tur är så är Lex en solstråle och på sitt allra mysigaste humör och det gör att jag i alla fall får lite glädjeinjektioner som håller mig flytande.

Nu är det i all fall dags för återhämtning. Jag ska sova, SPAa och baaaada i tre veckor. Inte tänka, inte städa, inte lyfta ett finger! Förutom för att föra Pina Coladan till munnen då… Det har jag förtjänat. Ooooh vad jag har förtjänat detta!

Jag är rätt färdigpackad för Lex men har allt tull mig själv kvar. Jag fick låna shorts av Anna Casserdal men lyckades också köpa 2 par på Små Grodorna. Värsta bästa servicen där… De gick och letade i lagret efter förra säsongens så att jag fick köpa dem och dessutom till halva priset. I like that place!

Efter babysång och lunch med mammagruppen var det tiomånaderskontroll idag. Status på lille Lex var 9250g, 74,5 cm och 44,7 runt huvudet. Precis på sina kurvor som alltid. Han är en liten kille helt enkelt. Han gick igenom besiktningen ua även den här gången och kan alltså lagligen fylla 10 mån imorgon. Han stod fint för doktorn och kan gå några steg. Hans språkutveckling är väldigt tidig och hans pincettgrepp var fint. Inte så konstigt med tanke på att han jämt ligger på golvet och pillar på skräp han hittar. Han klappar inte händer eller slår ihop saker men doktorn sa att han var så fint utvecklad så det spelade ingen roll. Vi har inte övat så mycket på att klappa händerna. Han kan ju vinka och peka istället för det gör vi varje dag.

Ikväll när jag tömde kamerorna för att ha tomma minneskort med mig till Thailand hittade jag några filmer från när han var två månader. Han var så liten men så lik sig! Samma utseende och samma kroppsspråk, bara bebisigare. Heeelt underbart ljuvlig! Och ljuden han gjorde… Vilken skillnad mot hur han låter nu. Vilken tur att vi har filmat för man glömmer så snabbt! Han är ett sånt mirakel min älskade älskade älskade pojke.