Det blev en snabb visit i huvudstaden. Ikväll åker jag och Lex till Piteå i en vecka och kommer tillbaka på tisdag. Dean reser hela tiden nu, han kommer inte att vara hemma många dagar innan han går på pappaledighet den 1 Juni så jag försöker komma iväg och få lite avlastning. Lex är så aktiv nu och behöver mer stimulans än vad jag ensam kan ge honom. Han har ju blivit buren och ompysslad konstant av två föräldrar, två kompisar och en uppsjö av frivilliga thailändare så det är en stor omställning för honom att vara hemma med bara mig och plötsligt pefinna sig på golvet utan uppmärksamhet… En vecka hos mormor och morfar kommer att vara skönt för honom och de håller ju såklart på att längta ihjäl sig efter Pluppiluren!
I måndags var vi på babysång och Alexander blev lite inspirerad av sin kompis Hannes som börjat gå och slog till med stegrekord på tio steg. Nu verkar han dock ha noll intresse av att gå gen och lägger sig bara i en hög om jag försöker ställa honom. Vi trodde ju att han skulle gå tidigt eftersom han ställde sig upp så extremt tidigt och också kröp tidigare än de flesta men uppenbarligen är det så att han tar sig runt så fort på knä så han har inget intresse av att gå. Det går ju så sakta då! Tio gånger om dagen ställer jag honom på fötterna och ibland tar han några steg men för det mesta sänker han sig ner och kryper iväg snabbt som en vessla. Han har ju roligare saker för sig än att gå mot mamma! Gåvagnen är tydligen inte till för att gå med heller, man kan ju ligga och pilla på och suga på hjulen… Han är lustig den här lilla pricken.
Dean har varit hemma i 36 timmar, han kom på måndag förmiddag och åkte igen på tisdag kväll. Jag var inbjuden på Business Review på jobbet med min chefs chef igår så jag ville väldigt gärna gå. Först hade vi ordnat så att morfar skulle komma och vara med Alexander en dag men Dean behövde ändå komma hem och bunkra upp lite kläder och träffa oss så då kom han hem så att jag kunde gå på den jobbgrejen. Jag ska förresten byta jobb internt när jag börjar om. Nya utmaningar och det kommer att bli en tuff höst, tur att Dean ska vara hemma och sköta om hem och barn. :-) En heldag på jobbet igår var tuffaren än jag trott, jag var helt utpumpad efter att ha suttit i möte 08-18. Men det som var skönt var att det känns som att tiden stått stilla. Det är samma saker som diskuteras och det enda som egentligen hänt är att vi lanserat lite produkter och nu är det nya projekt i pipeline. Men kartan har inte ritats om på något sätt och det känns skönt att jag forfarande har så pass bra koll på läget. 
Lex är ganska ”omammig” nu. När vi var ute och dök en dag i Thailand och Lex var med Lina och Olle var han inte ens glad när vi kom. Och igår när jag varit på jobbet en hel dag kom Dean med honom i famnen. Ett snabbt leende var allt jag fick, sen ville han fortsätta leka med pappa. Lagomt efterlängtad man känner sig? Han gör dessutom ingen skillnad på mig och Dean längre, innan var det mest jag som kunde göra honom trygg när han vaknade på natten och jag som kunde söva honom men nu verkar det gå precis lika bra med Dean. Det sägs att man ska vara glad för det, att man inte blir lika låst, men nog svider det lite i mammahjärtat att man är så utbytbar. Jag hörde faktiskt om en mamma som gick bort när den lilla flickan var 1,5 år. Pappan gick till psykolog för att få råd om han skulle hantera det och fick höra att hon var så liten så hon skulle glömma väldigt snabbt, det var inget som behövde hanteras. Är inte det hemskt? Jag vill ju gärna tro att alla timmar jag och Lex delat ska ha cementerat ihop oss för alltid… Men det kommer tydligen senare. Barn som adopteras när de är något år får lika starka band till sina föräldrar. Så det är nog mest jag som har urstarka band till min Pluppilur nu, inte så mycket tvärt om. 
Leave a Reply