Igår var det första tillfället på babysång. Det är kyrkan som anordnar det och det är bara 2 kvarter från där vi bor. Vi bor verkligen strategiskt, mitt emellan babysången och babysimmet. 
Det kommer att bli en så stor omställning att flytta från stan… Hur ska det gå?
Sångledaren heter Charlotte och sjunger väldigt ljust. Till och med för mig som är förstasopran…
Det var många på babysången, ca 30 mammor med barn. Faktiskt inte en enda pappa! Men det här var barn upp till 6-7 månader så det är väl mest mammor som är hemma då.
Alexander tyckte att det var roligt men var lite trött och smågrinig efteråt. Han tycker att det roligaste är sånger när vi går omkring och han får titta på de andra barnen och sånger då man lyfter upp honom i luften. Han verkar inte vara särskilt kittlig så det går inte att få honom att skratta genom att pet honom i sidan eller undar armar och fötter som man kan med många barn.
Babysången var nog ändå inte så bra som jag trodde att den skulle vara. Mycket folk, en pedagog som sjöng i en tonart som ingen normal människa kan sjunga med i och sen sånger som man kanske kände igen var fjärde. Alexander blev jätteglad när det kom sånger som ”Imse Vimse” och ”En kulen natt” men de flesta kände varken han eller jag igen. Jag trodde att det skulle vara mer kända sånger och sedan ramsor och sånt som barnen kan lära sig känna igen.
Efter sången gick vi på Thelins och åt lunch med Linda och Hannes. Det är roligt att de börjar bli så stora så att de är intresserade av varandra. Hannes och Alexander satt bredvid varandra i soffan och Hannes skrattade och var väldigt glad åt Alexander. Alexander i sin tur tyckte att det var väldigt kul att ta på Hannes. Alexander är helt enkelt ett väldigt fysiskt barn. Att titta är inte hans grej, han vill känna och uppleva.
Vilken fin randig tröja Hannes har!
Båda killarna skötte sig bra på lunchen och var på gott humör. När vi kom hem så var Alexander dock väldigt grinig. Han grät och grät och kom inte till ro. Det tog över en timme att somna och vad jag än gjorde så skrek han. Till slut var han alldeles hes den lilla kråkan. Natten blev jobbig med mat med bara 1-2 timmars mellanrum så det känns som om jag inte sov på hela natten och sedan vaknade han klockan sju morse och ville inte somna om. Antagligen hade han ont i halsen efter allt skrikande, någon annan anledning till att han vaknade så ofta kan jag inte se. Jag gjorde mitt bästa för att få honom att komma till ro någon timme till efter första blöjbytet men det gick inte. Ska jag börja vänja mig vid tidiga morgnar nu? Jag har hört att barn är morgonpigga men det har inte gällt mitt… tills igår…
Leave a Reply