Dean kom hem idag på eftermiddagen och Alexander är i extas. Trots att klockan är tio över nio visar han inga tecken på att gå att få i säng. Han hooar och studsar och skrattar som en liten vilding. Han har varit överlycklig sedan Dean klev över tröskeln och har visat upp hela sin repertoar över vad han kan göra. Han pekar och vinkar och klappar och går och kryper i racerfart och pekar ut olika saker när man frågar var de är. Att han vet att Dean är pappa är ingen tvekan, han ylar pappa hela tiden och om jag frågar var pappa är så pekat han direkt på Dean. Det är inte som när jag frågar var mamma är, då kan han peka på lampan eller toastolen eller något annat. Men han tror väl inte att någon är så dum så att de frågar var den själv är? 
Det är skönt att han absolut inte glömt Dean. Jag har aldrig sett honom visa sådan glädje som idag. Lite avundsjuk blir jag såklart… Jag är med honom varje dag och ger honom all min tid och kärlek utan att någonsin få det här gensvaret. Jag måste nog åka bort ett tag och hoppas på samma mottagande. Att få den här reaktionen skulle vara värt att längta efter honom i en vecka eller två för!
Leave a Reply