Pappas pojke

Alexander är så himla pappig nu när jag börjat jobba. Det tog bara några dagar innan jag var nedpetad till en klar nummer två. Han har ju varit lite pappig i sommar också men då har han ändå varit väldigt mån om oss båda. Nu är det Dean som får nästan allt morgongos och det är verkligen honom han tyr sig till när han är ledsen. Första veckan jag jobbade var han lite ledsen en kväll och jag försökte trösta utan att lyckas men så fort han fick syn på Dean kastade han sig mot honom och blev nöjd så snart han fick gosa in sig hos honom istället. Det är hjärtskärande att inte räcka till…

Jag försöker att lägga all min tid på Alexander när jag är ledig och ger flaskan och nappen många nätter även när jag jobbar för att få lite pluspoäng men det hjälper marginellt. Ofta är han lite mer mammig på söndager för då har vi haft hela helgen på oss att mysa men all cred jag samlat under helgen försvinner tyvärr fort när det bli måndag igen. Han gråter lite om han ser att jag går på morgonen men om Dean går ut genom dörren är han helt tröstlös i flera minuter. Det positiva är att han är väldigt glad när jag kommer hem. Han kommer ofta springande och kastar sig i mina armar och han är oftast villig att ge mig en puss om jag frågar just då. För det mesta är han ju för upptagen med att leka för att stanna upp och gosa men just när jag kommer hem så är han glad att se mig.

I helgen har varit lite mammigare än på länge. Igår när vi hade varit på grillfest hos Jenny och Jnas och var på väg till bilen bar Dean honom när han sträckte ut armarna och ville gå till mig istället och sen klamrade han sig fast vid mig och gjorde ”koalabjörnen” som han nästan alltid bara gör med Dean. Det var mysigt! Jag är van att om jag sträcker armarna mot honom när han är hos Dean och frågar om han vill komma till mig så klamrar han sig krampaktigt mot Dean som för att marker att han verkligen inte vill gå till mig. Eller i alla fall inte vill vara hos någon annan människa i hela världen än pappa. Så det ar stor lycka igår att bli vald som nummer ett för omväxlings skull. Sedan sov han bredvid mig och ovanpå mig hela natten. Jag fick allt morgongos (han är extremt kelig när han håller på att vakna) och jag behäll min position fram till mitt på dagen någon gäng. Sen har han varit pappas pojke igen.

Godispojken sover på min axel när vi kommer in i lägenheten.

Jag kan förstå med huvudet att han blir pappig när Dean är med honom hela dagarna men det gör det inte lättare för mamma-hjärtat. Alla säger att ”mamma är alltid mamma” men varför skulle det vara så? Speciellt med pojkar som identifierar sig med sin pappa. Pappa är både roligare och kan ta hand om barn lika bra som mamma så det är nog mer en önskedröm från världens mammor att det är något speciellt med mamma. När jag var hemma var han mer mammig än pappig men det var inte så här extremt. Han föredrog mig och jag kunde trösta och lugna bäst men han ratade inte Dean som han ratar mig nu. Kanske tycker han att jag svikit honom lite? Hoppas att det blir bättre när han börjar på dagis i alla fall, när vi båda är hemma ungefär lika mycket. Jag kan tänka mig att han alltid kommer att vara lite pappas pojke men jag vill inte bara vara gosmamma några dagr ibland som det är nu, jag vill vara hans gosmamma jämt. Jag tror att Dean alltid kommer att vara roligare än jag men lite olika roller med gosmamma och lekpappa som vi hade innan jag började jobba vore mysigt. Jag saknar min roll i lilla hjärtats liv.