Igår blev Alexander ett och ett halvt år. Han är en sådan stor kille nu och vi är så kära i honom. Han har fortfarande samma personlighet som han haft sedan han föddes men fler och fler karaktärsdrag utmejslas för varje dag.
Vår lille kille är envis och intensiv med en otroligt stark vilja men samtidigt väldigt närhetstörstande och kramig. Han går emellan ytterligheterna att nästan riva lägenheten i sina vilda lekar till att sitta ihopkrupen i vårt knä med en av sina favoritböcker. Ena sekunden slår han oss i ansiktet och nästa pussar han oss eller står gnyende och ber om att bli buren och kramas. Han är fortfarande pappig men ropar efter mig när jag inte är där. Han sover i sin egen säng nu men vaknar alltid vid sex-sju och vill komma över till oss och myssova den sista stunden innan han dricker sin frukostvälling och sen studsar upp och börjar dagen. Oftast är första tecknet på att han myst färdigt att han säger med hög frågande röst: ”Pappa?” Han vill höra om Dean är vaken nog för att svara. 
Han är världens mysigaste lilla älsklingsunge och vi undrar varje dag hur vi kunde ha så tur att vi fick just honom.
Leave a Reply