Förra veckan blev Alexander 19 månader och som vanligt hinner vi inte med att notera allt han lär sig. Dean konstaterade häromdagen att han vet vad allt är. Han satt med Alexander i knät och frågade ”Var är…” och Alexander kunde peka ut så mycket saker som vi inte hade en aning om att han visste vad det var. Han lär sig hiskeligt snabbt och det mesta behöver man bara peka ut en gång så sitter det.
Talet exploderar också just nu. Det märks att han lär sig massor på dagis. Det kommer nya ord nästan varje dagoch det nya i fredags när jag hämtade var Måne. Han pekade på månen och sa Måne (eller det lät mer som månne men det var helt klart vad han menade). Han pratar långa haranger på sitt eget språk också, paralellt med att han lär sig fler och fler av våra ord. Jag undrar om han tror att han säger som vi eller om han bara pratar på med sina egna ljud för att det är roligt. Sött är det i alla fall!
Han har börjat ta på sig skorna själv också. Han tycker inte om att klä på sig förutomjust skorna som han älskar. Vår påklädningsprocedur är lite spännande för den börjar med att han skriker och spänner sig som en hård fjäder när Overallen ska på. När jag sedan plockar fram skorna så kommer han glatt gående och vill stoppa fötterna i skorna. Vantarna har han hatat som pesten sedan han var liten men nu när det är så ruskigt kallt så har han kommit på att de är ganska sköna i alla fall och låter mig (oftast) ta på dem utan större besvär. Vi kanske skulle låta honom gå ut utan overallen också så att han kommer på hur skön den är? 
Lilla goset är också en väldigt klok pojke. Han känner på maten och om den är varm säger han aj aj. Han har mycket respekt för allt som är varmt, inklusive spisen och ugnen. Aj aj, säger han och pekar. Våra temuggar och sådant har han också lärt sig att de är aj aj så om han inte är allt för uppspelt så passar han sig för dem också.
Han kan springa och hoppa och det går rasande fort uppför trappan nu. Ibland går han med hjälp av väggen och iblans spring-kryper han upp. Han älskar trappan lite för mycket så det är hög tid för oss att skaffa en grind nu när hantverkarna är borta. Det blir ett inköp under julledigheten. Att sitta stilla och pyssla är inte hans grej, det ska vara fysisk aktivitet hela tiden. Vi har köpt lite pysselsaker i julklapp som kanske kan stimulera hans kreativa sida och ta fokus från att köra omkring gåvagnen och krocka den mot alla husets möbler eller från att köra bilarna i garaget under fyra timmar i sträck. Han älskar sina bilar, flygplan och tåg.
Förutom allt det mysiga så är han också ett barn med en enormt stark vilja och ett hetsigt humör, som kommit in i trotsåldern ovanligt tidigt. Om han inte får det på sitt sätt så ska det inte göras alls. Nej är favoritordet och han skakar på huvudet så att håret flyger till de flesta förslag man lägger fram. Han som hade lärt sig att ge tallriken fint till mamma eller pappa när han inte vill äta mer har kommit på att det är mycket roligare att kasta den upp och ner på golvet för att han vet att man absolut inte får göra det. Det är en utmaning att hålla mitt eget humör i styr när han tittar mig i ögonen och gör allt han vet att man absolut inte får göra. Som att slå mig i huvudet, nypa tag i den känsliga huden på halsen med sina starka små fingrar eller kasta mjölkglaset över hela bordet. Han har ju trots allt ärvt sitt humör av mig… Trotsåldern kom tidigt och jag hoppas att den går över lika fort och inte tänker hålla på extra länge bara för att den började tidigare än beräknat. Puh!
Nu när vi flyttat så har Alexander varit lite otrygg och inte velat sova i sin egen säng. Vi lägger över honom i spjälsängen när han somnat men han vaknar på natten och ropar ”mamma mamma”. Då får han ju självklart komma och sova med oss trots att han bökar runt som en liten tryffelgris i bästa skogsdungen. Till slut brukar han somna med sitt lilla huvud mot mitt och känna efter då och då så att jag är där. Dean får också små besök ibland så att han är säker på att vi båda ligger i sängen. Imorse sov han på Deans arm så att pappa inte kunde slita sig ur sängen… Det är mysigt men han är säkert snart lite tryggare i huset och kan återgå till att sova i sin spjälis lite fler timmar per natt så att familjen T blir lite mer utvilad.
Ja, det var vad jag kom på nu om hans utveckling. Det finns säkert massor med andra saker att säga men det går inte att dokumentera allt här i bloggen. Jag har lite ångest för att vi inte kommer att komma ihåg exakt hur ljuvlig och underbar han var i alla olika faser av sin uppväxt. Vi måste verkligen bli bättre på att filma och dokumentera. Han växer så snabbt och jag hinner inte med att insupa allt. Han är världens bästa lilla pojke som gärna pussas och kramas och gärna vill sitta och mysa i våra knän när han tar paus från sina vilda lekar.
Leave a Reply