Ikväll har jag sorterat Alexanders garderob och lagt alla urvuxna kläder i en plastback. Vi är inne på den tredje nu. Det är alltid lite vemodigt när kläder ska sorteras ut och jag har svårt att kasta eller sälja. Det finns så mycket minnen till varje plagg. Så jag sparar. Till nästa barn eller bara för att ha. För att plocka fram någon gång och minnas när han hade dem. Ikväll var det storlek 80 och några kvarvarande 74:or som veks ihop och lades i små prydliga högar. Han har blivit så stor och fått så stora fötter. I kläder är det 86 och 92 som passar och hans vinterskor i storlek 23 börjar kännas på gränsen till för små, jag tror inte att vi kommer att klara vintern på ett par skor. Lilla stora gubben, varför växer han så fort? Jag vill hinna njuta mer av varje utvecklingsfas och varje steg i hans liv. Även om vi nästan alltid är tillsammans så kan jag inte få nog av att vara med honom. Även om det är jobbigt ibland och jag längtar efter egentid så känns den sällan så njutbar när jag väl får den för det känns som slöseri på tid som kunde ha spenderats med Alexander. En förmiddag ensam då och då njuter jag av men om vi inte ses på ett dygn så längtar jag nästan ihjäl mig efter hans pigga små ögon och hans doft. Åh den där doften. Den ljuvligaste på jorden. Jag skulle känna igen den bland en miljon andra. Jag är en doftjunkie, jag blev nog kär i Dean rätt mycket på doften också. De luktar så fantastiskt mina pojkar.
Nu skulle jag ju skriva om att sortera kläder. Sammanfattningsvis så är det känslosamt. Det är en påminnelse om hur fort tiden går. En påminnelse jag inte vill ha. Och samtidigt är den en underbar minnesresa när plagg efter plagg viks ner i lådan.
Leave a Reply