Att ha ett långt namn

Jag undrar när Alexander ska börja säga sitt namn. Jag märkte idag på dagis att han sa namnen på de andra barnen och när jag klädde på honom för att gå hem så pekade han på flera andra barns skåp och sa deras namn (de har bilder på skåpen så att han vet vems som är vems). Vi pratade om det nu ikväll och igår hade en dagisfröken sagt till Dean att Alexander pratar mycket och hon var imponead över att han även kunde namnen på barnen i den andra gruppen. Egentligen är det inte så konstigt att han börjar säga namn för han pratar ju så mycket nu men det var liksom en ny milstolpe, att han börjar kunna relatera till andra på det sättet och visa så mycket intresse för andra. Sitt eget namn säger han aldrig men det beror nog på att det är så långt och krångligt. Inga andra barn på dagis har ett sådant namn. De heter saker som Albin, Alva, Maria, Harry, Sammy osv. Dessutom har han väl inget behov av att kunna sitt namn, han kallar sig ju för hjärtat (som jag säger allt som oftast). Skämt åsido, han vet att han heter Alexander och om man frågar var han är så är han inne i kroppen. Alexander pekar djuuupt in i munnen om man frågar ”Var är Alexander?” men han säger inget som ens liknar Alexander om man ber honom att säga det.

Det var mycket beröm på dagis idag. Först sa en fröken att han är så duktig på att dansa och dansar varje gång de sätter på musik. Sen satt vi och la lite pusselbitar och Alexander började räkna dem. Han börjar med ett, väntar på att jag ska säga två och tre, sen säger han fyra, jag säger fem, sex, sju och han avslutar med åtta, nio, tio. Det hade de tydligen inte sett honom göra på dagis tidigare och tyckte att han var jätteduktig. Sedan kom föreståndaren som jag aldrig hade träffat och presenterade sig. Hon berättade att hon kom ihåg Dean från när de skolade in (man kunde se på henne att hon hade ett väldigt gott öga till honom) och Alexander för att han var så väldigt tidig i sin utveckling, både med att gå och prata. Han är våran lilla stolthet! Duktiga lilla killen lär sig fortare än vi hinner lära honom saker känns det som. Det är så skönt att han får så bra stimulans på dagis och att det märks hur bra han trivs och hur bra det är för honom att både få vara med andra barn och dagisfröknar som kan hitta på nya aktiviteter för honom.