Alexander säger fortfarande ”Sander bäst” (lätt läspande uttal på bäst) när man frågar vad han heter. Ibland är mamma bäst också men inte varje gång. Det saknas inte självförtroende. Härligt! Tänk om man kunde få barnen att bibehålla sin självkänsla från småbarnsåren upp i tonåren och sedan in i vuxenlivet. Det blir mer och mer tydligt för mig hur viktigt det är att ge honom en grundtrygghet som han kan bära med sig genom livet. Jag vill att han ska veta och känna att vad som än händer så finns alltid mamma och pappa där, så som det är för mig med mina föräldrar. Han ska alltid känna att han kan komma hem och få hjälp, även när han gjort misstag och ställt till det för sig. Och samtidigt vill jag ge honom en självkänsla och ett självförtroende som håller honom uppe av egen inre styrka även i tonåren och i livets jobbigare perioder. Hur gör man? Man bara älskar honom och ser till att alltid finnas där? Jag önskar att det fanns ett recept på hur man hjälper sitt barn att växa upp till en trygg och lycklig vuxen. Hoppas att han en dag får egna barn och då förstår hur mycket vi älskar honom och att det inte finns något vi inte skulle göra för honom.
Nu ska jag krypa ner i sängen, lukta på honom, lyssna på hans andetag och sedan somna med honom alldeles nära.
Sander är bäst, det tycker hans mormor också och nu snart är vi, mommo och moffa på G. Längtar ihjäl mig efter den lille underbare!