Dumma

Alexander är ett väldigt envist och intensivt barn. Just nu är allting ”dumma” och ingenting vi säger hjälper. Det jag har upptäckt de senaste dagarna är att han säger dumma både när han är arg och när han är uppspelt och glad. Han skriker ”dumma” som stark känsloyttring, både när han blir arg och när han blir uppspelt. Jag tycker i alla fall att det är jobbigt att han är så intensiv just nu. Han skriker och slåss ganska mycket och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det utan att få honom att känna sig dålig. Han måste få veta att det är fel men samtidigt känna att han är värdefull. Det är en svår balansgång nu när han är så utåtagerande. Går det här över så småningom? Ska vi vara hårdare? Är vi för hårda? Hur vet man vad han egentligen behöver? Det är svårt att vara förälder åt ett så intensivt och viljestarkt barn.