Utryckning

Igår ringde de från dagis och sa att Alexander hade blivit puttad så att han slagit i huvudet. Åh den känslan… Tiden liksom stannar upp och det allt blir lite suddigt. Det går en elektrisk stöt genom kroppen och tusen tankar hinner passera revy innan dagisfröken säger att han inte har varit borta utan hela tiden varit kontaktbar men att han varit ovanligt ledsen under en längre period och klagat på huvudvärk. Nu lekte han igen men hon ville informera så att jag fick bestämma om han skulle vara kvar på dagis den dagen men det var ett självklart val att kasta sig i bilen och hämta lilla gos. När jag kom satt han i ring och läste med de andra barnen och var rätt så pigg vilket var skönt att se.

På morgonen hade han (som vanligt vägrat mössa) men jag förhandlade med honom och fick honom att ta på sig mössan mot att han fick ha de gamla slitna skorna som han älskar fastän de är så trasiga i fram så att de läcker in vatten om han går i vattenpölar. Det var oerhört tur för mössan är ganska tjock och hade fungerat lite dämpande i fallet så han fick inget sår. Av alla dagar så hade jag fått på honom mössan just igår.

Vi åkte hem och åt lunch och hade en lugn dag tillsammans och han blev piggare och piggare  ju längre dagen gick. Jag kände att det var skönt att vara hemma och ha koll på honom ifall han skulle kräkas eller börja klaga på andra smärtor men inget sådant hände. Idag är han sig själv igen och det är skönt att det gick så bra. Det var en hemsk upplevelse när dagis ringde och jag känner ilska mot barnet som puttade min lilla älskling. Jag vet att de puttar varandra rätt mycket och att dagis jobbar mycket med rätt och fel just nu men ändå känner lejonmamman i mig att jag skulle vilja säga den där ungen både ett och annat. Alexander berättade vem som hade gjort det så jag sa åt honom att han skulle säga ”Fy NN, du får inte putta mig” när han kom till dagis idag. Undrar om han gjorde det?