Vecka 16 imorgon.

Jag minns att jag älskade att vara gravid med Alexander och nu när tröttheten och den allmänna känslan av att vara sjuk som jag dras med i början gått över så börjar jag känna samma sak med Pyret. Den sprattlar på där inne och det är så mysigt att känna den. Fastän Dean pratar om gravidhormoner så tycker jag själv att jag är ovanligt lugn när jag är gravid. Allt känns liksom mindra allvarligt, jag är lite avtrubbad. Samtidigt som jag har närmare till alla känslor. Jag kan bli lite gladare, lite ledsnare och också lite argare än vad jag vanligtvis blir men det är på ett skönt sätt. För mig i alla fall. Allt känns liksom lite mer än vad det gör i alla fall. Jag kan börja gråta av en sång på radion eller av ett program på TV. De riktigt snyftiga programmen klarar jag inte ens av att se. Häromdagen fick jag en 80-tals flashback av Europes Carrie på radio så att alla hår på kroppen reste sig och stod upp i flera minuter. Det skulle inte hända om jag inte var gravid. Undrar vad det är som händer i kroppen egentligen? I alla fall händer precis samma saker som förra gången. Jag mår likadant, är lika sugen på blodapelsinjuice och kan inte få nog av manliga svenska sångare med mörka röster, i synnerhet Winnerbäck. Däremot är magen större än förra gången och den här känns ännu livligare än vad Alexander var i början. Det är akrobatik på hög nivå som pågår där inne.

Det är i alla fall mer skönt än jobbigt att vara gravid. Och det är mysigt att Alexander är så intresserad. ”Jag älskar Pyret” säger han ofta och idag skulle han dela med sig av sin mat till Pyret när han kommer ut. Han vill läsa ”bebisboken” morgon och kväll och är helt uppslukad av den. Han är dock mycket bestämd om att det är en lillebror och när jag säger att vi inte vet om det är en lillebror eller lillasyster så säger han bara bestämt ”lillbror”.

Imorgon går jag in i vecka 16 och det känns som att tiden går väldigt fort. Snart är den här.