Alexander älskar fortfarande sin kanin. ”Jag vill ha kaninen och nappen” gnäller han när han är ledsen eller trött. Han sover aldrig utan kaninen och han gör precis på samma sätt med den som när han var liten. Han ligger och pillar på öronen försiktigt, han liksom gnider strukturen på örat lätt mellan tummen och pekfingret. Ibland erbjuder han mig storsint att jag också kan få känna på kaninens öron. Det är en kärleksförklaring, det finaste han kan ge.
När han dricker sin lälle vill han ha kaninen vid kinden och han ligger ofta och stryker på kaninens huvud försiktigt när han är trött, som för att känna strukturen i tyget. Han ligger också fortfarande och knölar den med fötterna. Han tar den mellan sina små fossar och sparkar ner den under täcket där han har den i en liten ihoptryckt hög som han ligger och trycker på. Han liksom känner på den med fötterna på ett liknande sätt som han gör med händerna. Det är så mycket trygghet i den där kaninen så jag vet inte hur han någonsin ska kunna vara utan den. Jag antar att ha en vacker dag kommer att växa ifrån den men det känns sorgligt att tänka på. Han kommer att glömma den och inte minnas hur viktig den var när han var liten. När han blir stor ska jag påminna honom om den älskade kaninen och vad den betydde för honom.
Leave a Reply