Bröllopshelg

I helgen var vi hemma i norr för att gå på bröllop. Min allra äldsta kompis gifte sig äntligen med sin Nina. Jag och Ivan har varit kompisar sedan vi var 2,5 år, han delade med sig av sin hink och spade i lekparken när vi var nyinflyttade på Kolgårds och jag inte hade något med mig. Ingen annan ville dela men det gjorde han och sedan växte vi upp tillsammans. En period var jag till och med dagbarn hos hans mamma och jag kallade hans farfar för min farfar. Jag känner mig lite som en del av familjen. Även om vi inte ses ofta så har vi hållit kontakten genom åren och jag träffar även hans mamma och storasyster när jag är hemma nu för tiden.

I alla fall så var det stort att gå på hans bröllop och det var både glädjetårar att få se dem i kyrkan och en dos nostalgi att lyssna på talen om hans barndom som är så tätt länkad med min.

I väntan på vigseln.

Både vigseln och festen hölls i Munkviken söder om Skellefteå. En liten idyll vid vattnet som var perfekt för ett intimt bröllop som detta.

Lilla familjen W vid altaret.

Tar du denna…?

Såpbubblor och gratulationer.

Herr och fru W. Han säger att han fick ta på ”stortofflorna” och ta hennes namn.

Lilla prinsessan L som var så duktig och stod helt stilla i kyrkan under hela vigseln. Hon är bara 3 veckor äldre än Alexander så vi har fortfarande mycket gemensamt.

Puss på frugan!

Mycket vacker brölloptårta.

Brudvalsen.

Det var en alldeles underbar helg för oss. Mycket känslor under det mysiga bröllopet och sedan fick vi lyxen att bo på hotell och ha barnvakt. Alexander var med mormor och morfar och det gick hur ra som helst. Han hade frågat efter oss en gång men nöjt sig med svaret om att vi var på bröllop och skulle komma dagen efter. Han sov mellan mormor och morfar och var inte ledsen en enda gång. Han var glad att se oss när vi kom men han hade kunnat stanna längre med dem, det gick absolut ingen nöd på honom. Skönt! Han älskar mommol och moffa.

Det är konstigt och härligt hur man kan leva sitt liv utan att ha kontakt med vissa människor från sitt förflutna men när man ses så är det som att ingen tid förflutit. Så är det alltid när jag träffar Ivan och så var det i helgen att träffa Peter och Pär. Fast man lever så olika liv och inte delar några upplevelser i nutid så känner man varandra så väl och när man pratar så är det som att prata med sina närmsta vänner. Man tar liksom vid där man var för många år sedan och det är som att åren emellan suddas ut. Samtidigt kommer många barndomsminnen tillbaka och det finns så mycket glädje i det. En liten smak av att vara 5, 11 eller 16 år igen. Det var en riktigt rolig bröllopskväll!