Mommol och gardiner

Inte helgen som gick utan förra helgen igen så var Mommol här och höll mig sällskap när Dean var ute och paddlade en långweekend i skärgården. Dels ville jag inte vara ensam och dels så tyckte jag att fyra dagar ensam med Alexander skulle bli ganska slitsamt för kroppen nu när jag är höggravid så Mommol kom och myste med oss. Vi hann med både shopping och mys fast jag somnar tidigt på kvällarna nu. Dessutom fållade hon upp mina tunna vita sovrumsgardiner som jag inte orkat med eftersom tyget drar sig åt alla håll när man ger sig på det. Det tog nästan en hel dag för henne men fint blev det. Innan hon åkte hann vi också hjälpas åt att sy de tjocka rosa gardinerna som ska hänga utanför de vita i sovrummet men det gjorde vi på två timmar. Jag pressade och hon sydde. Fint blev det, nu ska jag bara pressa dem och hänga upp dem när Dean tar in den stora stegen. Dem ska jag nog kunna fålla själv också för de är ju i ett normalstyvt tyg som inte ändar längd varje gång man rör i det. Det känns bra i mitt boarhjärta.

Alexander var ledsen när Mommol skulle åka, han älskar sin Mommol så mycket. Hennes flyg gick sent på söndagen och jag trodde att han skulle somna i bilen på väg till Arlanda men han var så ledsen över att hon skulle åka så att han höll sig vaken. När hon gått ur bilen på Arlanda fick jag trösta honom med att hon snart kommer igen. Snart är ju ett relativt begrepp för honom, det kan vara imorgon eller om någon månad. Han nöjde sig i alla fall med det även om han var lite ledsen. Han somnade fem minuter innan vi var hemma igen, strax före tio och det första han frågade efter, med gråten i halsen, var så klart Mommol. Hon kommer snart och hälsar på dig igen fick jag lova igen och efter många löften om det och lite distraktion så accepterade han till slut läget. Mommol måste nog komma snart igen så att jag håller mina löften.