3 veckor och 3 dagar kvar idag. Vart tog tiden vägen? Den här graviditeten har varit lång men ändå så inser jag plötsligt att det snart är dags och att det har gått alldeles för fort. Jag har inte hunnit njuta. Jag är inte klar med det här. Men samtidigt orkar jag inte vara gravid längre. Jag vill vara pigg och studsa fram igen istället för att vagga fram som en anka i slow motion. Och så vill jag träffa Pyret. Vem är han? Han är helt säkert en vilding, det känner jag på hans rörelser. Han kämpar mycket där inne. Till och med sammandragningarna kämpar han emot. Det gjorde inte Alexander, han brukade bli passiv när magen drog ihop sig men Pyret han försöker trycka tillbaka. Snart får jag lära känna honom. Min yngsta son. Jag ska lära honom att bli världsmästare i gos, som sin storebror. Och att älska att duscha, som vi andra. :-)
Väskan är äntligen nästan packad trots mitt mentala motstånd. Det saknas lite godsaker att äta och dricka och så har jag några saker som jag använder som jag inte kan packa förrän det är dags att åka in. Men det har jag en lista på. Dessutom har jag beställt hem TENS apparaten som kommer i veckan. Jag är förberedd. I alla fall rent tekniskt.
Förra graviditeten förberedde jag mig med allt som man kunde. Profylax och avslappning och djupstudier av all litteratur om förlossningsförloppet. Jag var rädd för förlossningen då också men ju närmare jag kom desto lugnare blev jag, en kombination av hormonerna och att jag tyckte att jag hade förberett mig så väl så att jag skulle klara det här. Jag tyckte också att det gick rätt bra i början av förlossningen, trodde att det nästan var klart när barnmorskan säger att jag är öppen tre centimeter. Tre?!? What, jag håller ju på att dö, jag borde vara nästan klar… Nä, det hjälpte inte med alla förberedelser. Profylaxen hjälpte inte alls, den enda effekten den hade var att jag hyperventilerade och det spelar ingen roll om man känner till hur ett förlossningsförlopp ska gå till om man inte förstår var i det man är. Dessutom kan man inte förstå vad det är som väntar en.
Den här gången är allt annorlunda. Jag är fullt medveten om vad som väntar och att det inte finns något man kan göra åt det förutom att acceptera. Hela terapin jaghar fått går ut på det, att acceptera och vara tydlig med vad man behöver för att klara av det. Vad behöver jag? Det finns inget i världen som hjälper så jag jobbar på acceptansen och hoppades att hormonerna skulle hjälpa till som förra gången. Det gör de inte. Inte alls faktiskt. För varje dag jag kommer närmare förlossningen vill jag backa ur mer och mer. Varför tog jag inte ett snitt? Kniven måste ändå vara bättre än det som väntar…? Men ändå vill jag någonstans innerst inne göra det här själv, med min egen kropp. Fast jag inte vågar. Men jag ska.
Jag jobbar med visualisering nu. Målbilden. Pyret. Förra gången var det rätt abstrakt att det skulle komma ut en bebis. Visst, vi skulle få barn men allt man läser och alla utbildningar man går handlar bara om förlossningen. Sen föddes Fröis, Alexander, och jag minns hur jag tänkte att det varit värt det 1000 gånger om och att jag skulle göra om det utan att tveka för hans skull. Första gången kan man inte förstå vad det innebär att få ett barn. Det vet jag i alla fall nu. Jag vet att det kommer att vara mitt livs värsta timmar innan han kommer ut men jag vet också att de kommer att följas av de mest magiska timmarna, dagarna, åren med Pyret. Med vår familj på fyra. Vi längtar efter Pyret. Alexander också. Han säger redan att han är storbror men att Pyret bor i magen.
Okej, visualisering. Mycket visualisering nu…
Leave a Reply