Alexander har hunnit bli drygt tre och ett halvt år. Oftast när jag skriver de här inläggen om hans utveckling brukar jag skriva att det blir roligare och roligare, att det är den bästa åldern han varit i osv. Det kan jag inte skriva nu. Den här hösten har varit den jobbigaste och mest utmanande för oss som föräldrar. Han är ömsom ängel ömsom en liten ulv i fårakläder. Gos och mys avlöses med fula ord och våldsamma utbrott. Han kämpar med sitt humör och det gör vi också. Han blir så arg så att han tappar all självkontroll emellanåt och det är inte lätt att hantera honom då. Vi har prövat det mesta från att bli arga till att totalt ignorera honom men det som verkar fungera bäst och som vi använder nu är ett varningssystem där vi säger till honom lugnt att han inte får göra på ett visst sätt och om han gör det så kommer vi att göra si och så. Häromdagen så bråkade han till exempel vid matbordet och jag sa till honom att han skulle få gå från bordet hungrig om han inte slutade. Han slutade inte så då tog jag hans mat, slängde den i soporna och dukade av. Efter att han legat och gråtit och skrikit ett tag på golvet accepterade han läget och gick och gjorde något annat. Sen fick han så klart välling när han skulle sova men det var ändå en kännbar markering och sedan skötte han sig mycket bättre vid matbordet. Man måste helt enkelt vara hård och konsekvent med honom och göra allvar av sina hot. Det är bara så väldigt svårt när man älskar honom så mycket. Men det är ju för hans eget bästa och eftersom han har det temperament han har som gör honom svåruppfostrad så måste vi anpassa oss till det. Jag får ge en eloge till dagis som är bra på att hålla dialog om hur han uppför sig där så att vi kan prata med honom om bra och dåligt. Jag tror också att han kommer att må bättre av att vara i den stora gruppen nu efter jul eftersom vi märker att han påverkas negativt av att vara med de mindre barnen. Det ställs ju inte samma krav på en två och ett halvt åring som på en tre och ett halvt åring och han tar ju efter beteendet i gruppen till viss del.
På den ljusa sidan så är han en fantastiskt smart och hjärtego liten prins. Han är så kärleksfull och gosig med oss och han är underbart snäll med Edward. Han ratar mycket om känslor och behöver väldigt mycket närhet för att må bra och vara glad. Vilken lycka att ha ett barn som älskar att gosa och kramas.
Det senaste halvåret har han lärt sig så mycket. Han har lät sig räkna plus och minus, han har lärt sig läsa lättare ord och han vet vilka bokstäver alla kompisars namn börjar på. De säger på dagis att han är ovanligt begåvad och att de bara behöver nämna saker en gång så kan han det och han tycker om att visa vad han kan. De sista veckorn har han visat upp en fantastisk repertoar av julsånger som han kan varenda vers av. Allt han hör verkar fastna.
Han tycker fortfarande om att sjunga och det gör vi nästan varje dag. Om vi inte sjunger så har vi på hans spellistor på Spotify så att han kan lyssna. Favoriterna just nu är Sjörövarfabbe och alla möjliga julsånger med Staffan Stalledräng och Pepparkakevisan i spetsen. På luia sjöng han så fint och kunde alla sångerna. Jag hade inte väntat mig att han skulle sjunga eftersom han brukar bli blyg när det är stora folksamlingar men han sjöng utan att tveka och i år höll han ingen fröken i handen. Han börjar bli stor.
Han har gått på simlekis i höst och det har gått så där. Han behöver tid på sig när han ska göra något nytt och hinner inte riktigt vänja sig vid varje övning innan det är dags för nästa. När han väl gör övningen och vågar så tycker han att det är roligt men han tvekar alltid och trilskas. Såda har han alltid varit, han måste ”tvingas” eller vad man nu ska kalla det för att prova nya saker men när han väl gjort det så är han stolt och vill göra det igen. Den där tvekan verkar vara rotad i hans oförmåsga att ”ställa om”. Han vill alltid göra det han just håller på med och om en ny aktivitet föreslås så vill han inte byta även om det nya är roligare. Sådan är han på dagis också. Ärhan ute vill han inte gå in, är han inne vill han inte gå ut. Han vill inte avbryta leken för att äta. Pedagogerna och vi måste alltid förvarna om att nu ska vi snart föra något annat för annars blir det jobbigt för honom. Alla barn är obenägna till förändring men han är extra obenägen. Trygghetssökande? Vi jobbar med att få honom att våga mer av egen vilja, att ta sig för nya saker och när han inte gör det av egen vilja så pushar vi honom för att vi ser hur glad han blir efteråt.
Bilintresset har börjat mattas av och han tillbringar mycket tid med pyssel. Vist kör han bilar och bygger tågbanor fortfarande men inte bara. Han tycker om att pärla, leka med play-doh och att rita och han gillar verkligen sina räkne-och läseböcker. Dem kan vi sitta med hur länge som helst. Det är kul att han hittar nya intressen och att vi kan göra saker tillsammans. Att leka med bilar tröttnar jag tyvärr rätt snabbt på men jag sitter gärna länge och läser och sjunger och pysslar.
Hans vackar ögon som varit blå från födseln blir sakta men säkert gröngrå. Det är en process som pågått sedan han var liten men nu kan man inte säga att de är blå längre. Det är någon gråmelering med inslag av gröna och bruna stänk. Fortfarande lika stora och vackra med enormt långa ögonfransar tittar han på mig och får mitt hjärta att smälta. Mitt lilla underbara hjärta som jag älskar så mycket.
Leave a Reply