Lika men så olika

Alexander och Edward är så lika varandra men ändå så olika. Ju mer vi lär känna Edward s inser vi att det är en helt annan personlighet och nu håller han också på att utveckla sitt eget utseende mer och mer. Ögonen blir mer och mer bruna, hans huvudform är mer fyrkantig än Alexnders och han är större och mer kompakt. Han är framförallt en helt egen individ som vill ha mycket kontakt. Han vill ha ögonkontakt hela tiden när han är pigg och vaken. På förmiddagen är han en glad kille som skrattar när man pratar med honom och som gråter om man lämnar honom. Det går inte att lägga ner honom några längre stunder. Tll och med när han ammar vill han ha ögonkontakt när han är pigg vilket gör att han ibland försöker slita sönder mina bröst för att han vägrar släppa när han ska titta på mig. När han är trött och ska sova så vill han göra det på någons bröst och om man lägger ner honom när han bara halvsover så blir det liv i luckan. Om vi ligger i sängen när han ska somna så vill han ha sitt huvud nära mitt och hålla ett stadigt tag med handen om mitt finger. Bara så att jag inte smiter. Alexander var helt annorlunda, han har aldrig sökt så mycket ögonkontakt, omgivningen har varit mycket roligare och när han hade somnat kunde man gaska lätt lägga honom någonstans. Var spelade inte så stor roll. Edward sover bäst om han får ligga i vår säng, även på dagarna, och verkar behöva mycket trygghet. När vi var borta i helgen så stördes alla hans rutiner men Alexander påverkades inte så mycket av miljöombyte. När jag var på stan förra veckan med Edward så fick jag ta upp honom ur vagnen med jämna mellanrum och prata med honom, titta honom i ögonen och mysa lite för att han skulle vara nöjd. Alexander sova alltid så länge vagnen rullade och tyckte att allt var roligare än att titta på mig om han var vaken. Vilken skillnad det är på dem där! Edward verkar bry sig mest om mig och mindre om omgivningen.  Jag hade inte förstått hur olika barn kunde vara men det är tydligt att varje barn är sin egen individ med ett medfött temperament och unika behov.  Även om det är lite krävande så älskar jag att Edward är ett bärbarn, han är så otroligt mysig.

Edward är en liten pratare. Han gör väldigt mycket ljud hela tiden. Han grymtar och morrar och gör små ljud av välmående beroende på hur han mår. Han har en del magknip och då kvider han. Han grymtar när han är hungrig. Han morrar när han byter position i sömnen eller när man flyttar på honom. Och han gör små lyckoljud när han får ligga vid bröstet och äta när han varit riktigt hungrig. Han har liksom ett eget sätt att uttrycka sig med ljud redan nu. Dessutom har han börjat ”prata” med mig när han är pigg och vaken. Han skrattar och gör olika ljud när han tittar på mig och man ser hur han liksom uttrycker sig. Väldigt gulligt. Alexander pratade också men hande inte lika mycket ljud för sig när han inte ”pratade”. Undrar om Edward kommer att bli lika verbal och snackig som storebror? Herregud vilket tjatter vi kommer att ha här hemma då.

Alexander hade temperament från början och Edward känns lugnare men ändå bestämd. Det går inte att vänta lite med maten för då får man veta att man lever.  Han verkar mer styrd av rutiner och är redan ganska regelbunden i mat och sovtider så jag gissar att han inte kommer att kunna hänga med och ”äta när det bjuds” eller ”sova nån timme hit eller dit” som Alexander gjorde. Honom kunde man alltid rucka på tiderna med men vi får se om det kommer att fungera med den här.

De är lika men så olika. Och så söta!