Börjar växa ifrån kaninen?

Innan Alexander blev sjuk så hade vi flera dagar då han inte brydde sig om kaninen. När han blev sjuk så ville han ha den igen och nu sover han med den men han börjar bli så stor att han inte riktigt behöver den längre. Det kändes nästan lite sorgligt när jag för någon vecka sedan inte kunde hitta den vid läggdags och han bara accepterade det och somnade utan den. Tidigare har det ju varit gråt och tandagnisslan och helt omöjligt att sova om han inte haft kaninen. Men allt har sn tid och jag måste börja förstå att han är stor nu. Napparna är borta, snart kommer kaninen att ligga bortglömd i någon låda och jag kommer att sakna den slitna, tufsiga lilla bakterihärden mer än vad som är logiskt förvarbart. Han har varit en så stor del av vårt liv så länge. Han representerar så mycket av Alexanders småbarnstid och är förknippad med så många minnen. Hans lilla K’nin…

Ensam kvarglömd i trappan när Alexander gått till dagis. En omöjlighet för bara ett par månader sedan.