Svartsjuka

Alexander älskar sin lillebror och ända sedan han föddes har allt gått så bra men den senaste månaden har svarsjukan kommit krypande. Det började med lite tjuvnyp och att han retade lillebror så att han blev ledsen men på sista tiden har det blivit mycket värre. NÄr vi var i Mexico fick Edward massor med uppmärksamhet på hotellet, folk kom fram och berättade hur söt han var, gullade med honom och lade all fokus på honom. Det är ju så med bebisar, de drar till sig uppmärksamhet. Alexander kände sig nog lite åsidosatt och belv allt högljuddare. Sedan när vi vari Piteå och träffade folk så blev det ännu värre. Alla vill ju se på Edward och prata om honom och Alexander står berdvid och gör allt för att få lite uppmärksamhet. Pratar högljutt, säger vad han heter, hoppar på ett ben och allt man kan tänka sig. Frustrationen övergick också i rätt många raseriutbrott och det märktes att han inte var tillfreds. Sedan vi kom hem igen har det varit mycket bättre men fortfarande får jag vara lite vaksam så att Edward inte får sig ett pappersflygplan i ansiktet eller ett nyp i näsan som exempel. Det är aldirg så mycket våld så att Edward blir skadad men det är ändå markeringar som säger ”se mig också”. Det är svårt att veta hur jag ska hantera det. Jag måste säga ifrån men när jag blir arg så blir det bara värre,. Jag har pratat med honom om att man måste vara snäll med de som är mindre och att Edward inte förstår så mycket än och behöver Alexanders hjälp med allt.

Men det är ju inte lätt att plötsligt bli sotrebror. Från att ha varit ett väldigt sött endabarn och vår ögonsten i tre och ett halvt år till att få konkurrens av en charmig bebis så var omställningen stor. Men det enda vi kan göra är ju att ge Alexander också uppmärksamhet. Sen får han bara vänja sig vid att lillebror också finns och tar plats. Vi älskar ju inte Alexander mindre bara för att vi älskar Edward också lika mycket. Hjärtat rymmer bara dubbelt så mycket kärlek.
 

De finaste älskade ungarna!