Cykla utan stödhjul

I lördags lärde sig Alexander att cykla utan stödhjul. Han fick en ny cykel av mormor och morfar när han fyllde år men vi insåg efter ett par dagar att den var för stor. Han bara ramlade trots att han hade stödhjul. Han fick för hög tyngdpunkt och stödhjulen var relativt cykeln för långt in. De gav inte den stabilitet som behövdes. Alla hans kompisar hade fårr 12′ cyklar och han hade en 16′ så han var den enda som hade problemet. Dessutom blev ju fallet mycket högre från den stora cykel. Efter två dagar och ett antal vurpor över stödhjulen, varav två rätt ner i diket, ville han aldrig cykla mer. Cykeln skulle han sälja. Det gick ett par veckor och jag insåg att han inte skulle cykla om han inte fick en mindre för han hade gått tillbaka till sin springcykel och vägrade den stora cykeln totalt. Han ska ju inte lida för att vi gjort en felbedömning om cykelstorlek så jag åkte och köpte en ny cykel. Den har han älskat och så snart han insåg att den inte skulle ramla så han cyklat till och från dagis varje dag i två veckor.

Men så var det det här med stödhjulen. De ska ju bort så småningom men det tyckte inte Alexander. ”Jag ska cykla med stödhjul när jag blir stor” sa han bara när jag frågade om han ville ta bort dem. Han är ju sådan, vill inte prova nytt och han ingen egen önskan att förändra och förbättra. Det är alltid bästa som det är just nu för då känner han sig trygg. Han var rädd efter alla fall med den stora cykeln och ville inte utsätta sig för det igen. Att det var annorlunda och lättare med lilla cykeln ville han inte lyssna på men jag kunde se att stödhjulen knappt tog när han cyklade så jag bestämde att de skulle bort. Det blev krig så klart. Vi är två starka viljor. Jag hotade med att sälja cykeln om han ändå inte skulle lära sig cykla på den och han vrålade och var arg. Men så kom en rosa vattenkanna till vår räddning. Jag hade köpt den på en handelsträdgård under veckan för att han skulle kunna vattna jordgubbarna men han hade inte fått den än och jag fick idén att använda den som muta. Och SOM han ville ha vattenkannan. Jag fick ta bort stödhjulen i fredags utan gnäll och även om han var lite rädd från början så gick det riktigt bra. Han lutade lite till höger men kunde ändå cykla utan mig när han fick upp farten. Jag sa att jag höll i pinnen men det gjorde jag ju inte alltid. Han har ju en sån fin balans. Dagen efter var det båtracingtävlingar här på Ekerö så vi gick på familjepromenad till marinan. Dean körde vagnen och jag sprang bakom Alexander. Och då kunde han plötsligt. Han såg på skuggan att jag inte höll i honom och då insåg han att han kunde. Sedan dess har han cyklat. Och cyklat. Och berättat för alla som vill höra att han kan cykla utan stödhjul. Stoltheten har inga gränser.

På väg he från maringan på egna ben (hjul). Två veckor med stödhjul och någon timme utan tog det.

Titta mamma jag kan!

Mysig cykelutflykt till stora lekparken på söndag morgon. Hoppas på många sådana framöver med min lilla myspojke. Pinnen fick jag order om att ta bort idag när vi gick hem från dagis. ”Jag kan putta cykeln uppför backen själva mamma”. Jag älskar när han tar egna initiativ.

Buspojke på cykelutflykt med mamma