Racercyklaren

Det var som att alla hämningar släppte när Alexander lärde sig cykla med stödhjul. Han cyklar så fort han bara kan och alla rädslor verkar vara som bortblåste. Ju snabbare desto bättre. Det är som i slalombacken, han gillar fart. Nu vill jag inte längre pusha på honom utan bromsa honom lite.

Han har ramlat en gång på asfalten och kört ner i diket en gång när det kom en bl och han blev rädd men jag tycker ändå att det har gått bra. Ingen blodsutgjutelse än trots att han kör som en vettvilling . Tur att vi har cykelbanor som han kan åka på, där låter jag honom härja fritt. Här bid huset där det kan komma bilar får han inte cykla ur synhåll från mig.

Han är så stolt över att han kan cykla utan stödhjul och berättar det för alla som vill höra.

På väg hem från dagis sista gången för terminen. Vi tog vägen bakom hästängarna och plockade lite mera fläderblommor eftersom vi redan druckit upp nästan hälften av den första satsen saft. Nästa år blir det dubbelsats direkt. Han tyckte att det var lite jobbigt att cykla på grästuvorna så jag sa åt honom att ”man ska cykla på gruset, inte på gräset”. Det var bra balansträning för honom att hålla sig i hjulspåren och inte vingla upp på grässträngen i mitten. Hem kom vi och påsen var full med fläderblommor.