Mardrömsnatten

För första gången sedan Alexander föddes har han hållit oss vakna en hel natt. Sista natten i Piteå sov han inte alls utan låg bara och vred sig och kved. Om han slumrade till så vaknade han vid minsta ljud eller rörelse. Det enda som hjälpte var att bära omkring honom och guppa honom mot axeln. Jag vaggade honom från midnatt till sju på morgonen med en halvtimmes avbrott då Dean försökte men då grät han bara mer. Ibland fick jag honom att sova på min mage en liten stund och då fick jag ligga blick stilla och knappt andas. Inte ens stryka bort ett hårstrå som killade eller andas för häftigt. Han sov i vagnen ett par korta stunder också men vaknade så snart det blev stilla eller något lät.

Det var en riktig mardrömsnatt då ingen i huset sov. Inte ens katterna (som var helt ifrån sig och smög omkring och kollade vad som var fel hela tiden) fick en blund i ögonen. Strax före sju fick Dean gå upp och jag fick gå och lägga mig. Vid halv nio tyckte Alexander att det var morgon och var plötsligt glad som en lärka…! Hur kan det vända så snabbt? Då fick mormor och morfar ta över och jag sov fram till lunch. Förutom att han var trött så märktes inget fel på honom dagen efter. Antagligen hade han ont i magen under natten men det är svårt att veta med säkerhet. Han har aldrig varit sådan tidigare och även nätter då han sovit dåligt har han i alla fall sovit någon timme i sträck. Nu sov han bara några minuter. Stackars liten… Men det är lätt att hålla sig för skratt sådana nätter! Hoppas att det är länge tills vi får uppleva en sådan natt igen!