I förrgår blev Edward tio månader och igår var vi på tiomånaderskontrollen på BVC. Amningspuckeln är nu borta och han har planat ut till sin födelsekurva, medel. Han är 75 cm väger 9 890 g och har 45,5 cm i huvudmått vilket är exakt medelkurvan på vikt, precis över medelkurvan på längd och minus ett på kurvan för huvudmått. Ett litet huvud som sin bror och ungefär lika långa i samma ålder. Däremot väger Edward 600 g mer så Alexanander trots att han är på medelkurvan. Edward har alltid varit lite mer kompakt än Alexander, det är som att han har kraftigare bestomme fastän de är så lika.
Han fortsätter att utvecklas i raserfart. Nu går han riktigt bra, speciallt när han får vara med andra barn. Då är det som att motivationen för att gå finns där och han går mer än han kryper. Om vi är ensamma hemma däremot så krypr han mest, han inser väl att han inte kommer upp till min nivå ändå och anstränger sig inte. Förra veckan var vi på Bromma Blocks i lekrummet och många föräldrar var imponerade av den lilla bebisen som gick så bra och det är nästan genant att berätta hur liten han är när han kan så mycket. Men ändå lite roligt för stolt blir man ju ändå över sitt barn.
Han är en riktig liten mammagris den här killen. Han vill helst bara att jag ska bära honom hela dagarna och han vill bara somna med mig. Helst ätande… Han får göra det tills jag börjar jobba, då måste jag få sova bättre än jag gör nu. Han ammar när ha somnar, vid midnatt och sedan tidigt på morgonen så trots att han sover minst elva timmar (oftast åtta till sju) så blir det ingen sammanhängande sömn för mig och jag kommer ju sällan i säng före elva. Och en timme senare vill han äta. I spjälsängen vill han inte sova alls lägre. Han blir helt hysterisk om man lägger honom i den när han är vaken och han börjar gråta direkt om han vaknar i den (för att vi lagt honom där när han sov). Jag vet inte vad som hänt, efter att vi varit bortresta i sommar blev det bara så. Jag tor att han kanske vande sig vid att sova som ett litet plåster på mig och nu vill han inte riskera att inte få vara nära mig. Han tar också lång tid på sig att somna på kvällen. Antingen får jag amma honom eller bära runt honom för om jag lägger ner honom i vår säng ålar han runt hur länge som helst innan han kommer till ro, OM han kommer till ro. Det börjar bli lite jobbigt att han är så svårsövd för det är svårt att lägga båda barnen när man är ensam hemma. Och Dean kan oftast inte lägga Edward så jag har svårt att vara borta. Jag hoppas att det är en fas och att vi hittat bättre sömnrutiner innan jag ska börja jobba.
Han har börjat peka på saker om man frågar var lampan är. Han vet inte riktigt vad som är vad än men han förstår att han ska sträcka ut handen. Han säger mamma. Mest hela dagarna faktiskt. Mam-mam säger han och hänger i mina ben. Om han inte får tillräckligt med uppmärksamhet så ylar han och biter mig i knät. Han börjar utveckla temperament den lille skrutten.
Fastän han är så mammig så blir han väldigt glad när pappa kommer hem. Då fyrar han av sitt största leende och skriker lite glädjeljud. Och häromdagen när jag kom hem från gymet hörde han mn röst nere i hallen och då började hanropa mam-mam. Han hade längtat den lille kärleken.
Han äter fortfarande som en häst. Morgonamning, gröt till frukost, en burk mat till lunch, fruktpuré till mellis, en burk mat plus efterrätt till middag och sedan kvällsgröt som följs av amning till sömns. Dessutom äter han lite plockmat med oss utöver sin egen mat för vi vill att han ska lära sig äta vanlig mat så snart som möjligt. Det går riktigt bra och han får i sig större och större mängder mat. Igår åt han makaroner, stekt ägg och falukorv med oss och då fick han inget annat utan jag kompletterade bara med lite fruktpuré till efterrätt. Han blev inte helt mätt men han klarade sig fram till kvällsgröten. Så det går framåt. Vi tar inte med sårskilt mycket mat till bali utan tänker att han ska äta vanlig mat där. Gröt och välling packar vi så klart mer men vi får köpa det som finns på plats och så tar jag med en barnmatsmosare som kan mosa vanlig mat som inte är för hård.
Det bästa Edward vet i hela världen är att få leka med sin bror. Det spelar ingen roll hur arg eller ledsen han är, om Alexander kommer och busar med honom blir han alltid glad. Och även om Alexander är så vild med honom så att han samlar och slår sig hårt i golvet så skrattar han så att han kiknar. Han älskar verkligen sin brorsa. Ibland är det ett problem när vi måste tillrättavisa Alexander för att han riskerar att skada sin bror men lillebror ligger och skrattar på golvet. Men det kan ju bli farlig ändå och vi måste styra upp honom hur roligt de än har i leken. De spelar nästan ingen roll vad Alexander gör, Edward skrattar ändå. Till och med när han slår honom. Syskonkärlek, jag har svårt att förstå den, men den är uppenbarligen stark. Nu när Alexander har börjat på dagis igen så är Edward så rastlös på dagarna. Han bara gnäller och vill att jag ska böra honom eller sitta på golvet och leka/läsa för honom för han har inget att göra. Om Alexander är hemma så är Edward nöjd bara med att få vara med honom men nu saknar han brorsan massor. Tur att det bara är tre veckor till som de ska vara isär. Sedan är det Bali i fem veckor och sedan börjar jag jobba och Dean får ta över att roa lillgullet.
Åh får jag leka med dig brorsan?
Bollkillen.
Söta är de också de här ungarna. Som små dockor. Jag kallar Edward mer för dockan än för Edward. Och är det inte dockan så är det Eddisen, Eddiluren och Liten. Han är som en lite kerub. Lite lätt knubbig med perfekt hy, enorma iakttagande bruna ögon med ögonfransar upp till ögonbrynen och massor med guldlockigt hår. Självfall har han och speciellt här han blir lite svettig så lockar sig håret runt hela huvudet på honom.
Han har fortfarnade sex tänder men håller på att få fler. Han har fyra där uppe och två där nere men jag tror att vi snart får se två till där nere. Han hade äntiligen slutat dregla som ett vattenfall och vi fick ha det lugnt i ungefär en månad men nu har han börjat om så jag tror att det är fler tänder på gång. Han vill dessutom tugga på tandborsten hela tiden så det kliar nog. Men det är som sagt ungefär en månad sedan hans konstanata dreglande minskade och han slutade kräkas så mycket. Det händer fortfaranade att han kräks men det är bara precis efter maten om det händer och det är dessutom väldigt sällan nu.
Det är en riktig liten tuffing vi fått. Han vill aldrig ha hjälp med något utan tycker att ha kan själv. Om man försöker hjälpa honom att stå eller gå så viftar han med armarna och slår bort ens hand. Han klättrar på allt från trappan till byggstegar och blir arg när han inte kommer uppåt men han kan inte klättra ner heller så då vrålar han. Han vrålar inte ofta men när han gör det så hörs han. Herre gud vilken pipa han har. Han kan om han vill. Den lilla envisa klätterapan som kan själv och har ett stort eget driv att prova saker och lära sig. Han är inte rädd för något men söker mycket kontakt med blicken när vi gör saker för att kolla hur jag reagerar. Sedan kör han sitt eget race. Tuff som få och envis som en åsna. Det är våran älskade dockan E det.
Klätterapan E som är arg för att han varken kommer upp eller ner.
Leave a Reply