Utsikt

Jag minns utsikten när Alexander var liten. Han älskade när vi stod i fönstret på S:tEriksgatan och tittade på bilarna. Speciellt brandbilarna på utryckning. Och så bussarna förstås. Det fanns många bussar där. Ibland var det jackpot, då kom både brandbilarna, polisen och ambulansen med sirener och blåljus. Sedan flyttade vi till Bromma och jag tänkte att han skulle sakna sin utsikt. Det gjorde han inte. Nu stod vi istället på balkongen och tittade ner på tunnelbanan och ut över Bromma flygplats där planen lyfte och landade långt där borta. Som han älskade det. När vi höll honom och berättade om alla dessa fordon, vad de gjorde och hur de lät.

Nu har vi inte längre utsikt över några fordon. På andra sidan vattnet kan man mörka kvällar se blåljus flimra förbi på avstånd om man har tur. Alexander tycker fortfarande att det är kul. Edward är inte så intresserad. Han har börjat köra leksaksbilar men fordon är inget stort intresse. Han gillar bollar.

Några bollar ser vi inte heller från fönstret men vi ser djur. Mycket djur. Nu står vi med honom i famnen och pekar på djuren. Rådjuren, svanarna och ankorna. Ibland någon räv eller rovfågel. Han gillar det. Antagligen mest för att det är mysigt att bli buren. ”Titta svanarna?” säger jag och han svarar ”Titta dä”. Inte för att han ser svanarna, han pekar bara rakt ut, men han älskar att vi står i fönstret och bara är tillsammans. Han är en sådan närhetstörstande lite gosunge. Så det spelar nog ingen roll att vi inte kan se spännande fordon som när Alexander var liten. Vi har det mysigt. Och han kommer att älska djuren när han blir större. Och mamman älskar den här utsikten och kan titta på den länge. För det är så vackert och fridfullt.