Plötsligt händer det. De börjar leka ihop. Inga längre stunder men det blixtrar till sådär emellanåt. De jagar varandra i köket, de bollar lite med varandra, tittar på tecknat sida vid sida eller tillbringar 5 minuter med golvpusslet tillsammans. Självklart slutar det oftast med att Edward blir bortknuffad eller Alexander sticker med leksaken de båda vill ha men då har de i alla fall haft en stund av gemensam lek. Jag börjar ana att det finns en möjlighet att de faktiskt kommer att leka fint i hop en dag och ha äkta glädje av varandra. Edward blir så glad när storebror vill ägna lite av sin tid åt honom men han är också på sin vakt, han vet att det kan göra ont att komma nära brorsan. Han har utvecklat reflexer att ducka och kasta sig undan om Alexander kommer mot honom lite för fort eller viftar med något. Men ändå dras han till storebror och vill så gärna vara med honom.
Hur mycket bråk det än blir emellanåt så älskar Alexander sin lillebror. Han vill somna nära lillebror och gör det så ofta han får chansen. Att se honom krypa ner i stora sängen och somna nära Edward smälter mitt mammahjärta. Ibland när jag ser dem sova ihop måste jag gråta lite. Det är den vackraste synen i hela världen. De är så söta och de ser så trygga ut där de ligger tillsammans.
Ibland brukar jag kolla om han önsakr att Edward inte fanns. Om han skulle vilja vara ensam igen men svaret är alltid nej. Han vill ha sin lillebror. Han kan inte svara på varför han slår honom och ger honom tjuvnyp när han tror att vi inte ser men jag antar att han inte kan förstår begreppet svarsjuka, han är ju bara fyra och ett halvt. Ibland känns han så stor och jämfört med Edward är han ju halvvägs in i vuxenvärlden. Nu ska han fylla fem och är så lillgammal och förståndig på så många plan. Men samtidigt så liten och sårbar. Men han älskar sin bror och han får mer och mer glädje av honom förs varje dag som går.
Två busbrorsor på lekland.
Leave a Reply