Mysunge

Edward är den gladaste och mysigaste lilla kille man kan tänka sig. Han är liksom grundglad. Alltid med ett leende på läpparna och med armarna uppsträckta för att man ska ta upp honom och krama honom.

En morgon när jag låg och sov i Alexanders rum vaknade han och sprang förbi utanför på sin väg mot köket. Han fick syn på mig och vände på en femöring för att springa in i rummet. Han kastade sig mot sängen och när jag lyfte upp honom lade han sitt huvud under min haka och bara låg och myste. Länge länge. Alexander låg och sov bredvid och efter en lång stunds mammamys började Edward klappa lite försiktigt på storebror. Han är så kärleksfull och närhetstörstande.

Lilla gos säger mamma hela tiden. Mamma! ropar han och även om han kan säga pappa också så säger han mamma mest hela tiden. Det är som ett trygghetsmantra för honom och han har ju ett i övrigt rätt begränsat ordförråd än så länge. Men orden kommer krypande och han har redan försökt sig på sitt namn. Eua.

Om man frågar var är mamma så pekar han på mig och säger ”dä” och om man frågar var är Edward så slår han händerna för ögonen och leker tittut. Sötnosen. Han är så full av kärlek och tillit. De där sora bruna ögonen tittar på mig dagarna i ända med glädje och kärlek. Det är omöjligt att inte pussa och krama honom hela tiden. Ofta när jag tar upp honom läggar han ner huvudet på min axel och bara myser en stund innan han riktar uppmärksamheten mot världen igen och ropar ”dä” eller ”mea” eller ”titta dä”.  Så pigg och nyfiken och så kärleksfull.