Begravning

Idag var det så begravning för farmor och det blev en väldigt fin ceremoni i Hoppets Kapell där jag inte varit tidigare. Prästen sa många fina ord och hela släkten var på plats. Bland annat sa prästen att farmor fick vara Nina i hela sitt liv och de anhörig behövde aldrig uppleva sorgen i att inte bli igenkända. Hon hade så rätt i det, farmor var fortfarande sig själv även om hon såklart blev lite virrigare de sista åren. Dessutom fick hon bo i sin egen lägenhet hela sitt liv och behövde aldrig bo på något äldreboende vilket var hennes värsta mardröm. Hon fick leva sitt liv som sig själv och som hon själv ville.  

Jag hade lovat att sjunga två sånger och hade fått fria händer att välja dem så det blev Gabriellas Sång och Somewhere Over The Rainbow. Den första valde jag för att det är en sång om en stark kvinna som gör sina egna val och det var min farmor. Den andra tyckte jag passade en sådan här dag när farmor som fått leva ett långt liv nu sitter ovan regnbågen och ittar ner på oss. Jag ville att det skulle vara vackra men hoppfulla sånger eftersom hon fått leva ett långt och ovanligt friskt liv.

Jag och Anneli som spelade piano hade övat två kvällar med att ta fram rätt tonarter och lära oss sångerna tillsammans och det var både mysigt att hinna umgås lite mer än vanligt och att spela och sjunga tillsammans så jag känner att det här förde något mer gott med sig utöver hyllningen till farmor. Anneli tycke att vi inte skull lägga sångerna på det allra ljusaste tonläget jag klara av eftersom begravningar är känslosamma och det var jag tacksam för idag. Rösten höll hyfsat efter de två första stroferna i Gabriellas Sång men i Somewhere Over The Rainbow hade jag en klump i halsen och rösten ville inte riktigt lyda på ett par ställen. Men en sådan här dag får jag nog i alla fall ge mig själv lite cred för att jag ändå klarade av det och att det blev ett riktigt fint avsked till farmor.

Dean hade satt sig lite längre bak i kapellet med Alexander som var vaken när begravningsakten började för att vara beredd på att eventuellt få gå ut med honom men lillen satt alldeles stilla och tyst hela ceremonin och somnade mot slutet. Ett riktigt mönsterbarn tagen av stundens allvar.

Efter begravningen hade vi minnesstund på Annelundsgården innan vi åkte hem och åt middag med pappas bror från Umeå, hans fru och dotter samt barnen till pappas andra bror från Umeå som gick bort förra året. Vår släkt är lite komplicerad och egentligen har jag bara fyra helkusiner på min pappas sida om man ser till blodsband och Matilda och Linda som var med idag är två av dem. De kusiner som vuxit upp i Piteå och som jag haft mest kontakt med är egentligen ”bara” mina halvkusiner men är trots allt dem som jag står närmast.

Det är roligt att se pappa och Gunnar bredvid varandra eftersom de är så lika. De verkar ha samma intressen och humor fastän de inte vuxit upp ihop. Det finns nog en hel del saker som ligger i generna på oss fastän vi gärna vill tro att uppfostran och miljö påverkar oss mest.

Här är farmor på vårt bröllop på lite mer än två år sedan. Då var hon 88 år och var med på festen till klockan två på natten. Hon var en väldigt social person som trots sin höga ålder fortfarande gick ut och handlade mat själv och gick till Sossestugan och träffade andra människor så gott som varje dag. Det är inte många 90-åringar som gör det.  Hon var viljestark och tuff min farmor. Jag önskar att hon hade skrivit sina memoarer. Det hade varit en mycket intressant läsning.