Jag har också varit blond

Jag har tittat på lite  gamla kort de senaste dagarna uppe i Piteå och konstaterat att det inte är särkilt konstigt att Alexander blivit så blond. Jag var själv rätt ljus som barn men blev sedan mörkare igen framåt skolåldern.

Mitt ettårskort. Jag ser så väldigt mycket mer ut som en bebis än vad Alexander gör i samma ålder. Kanske för att jag är rundare? Men Alexander har å andra sidan aldrig varit särskilt ”bebisig”. Han såg ut som en liten pojke ovanligt tidigt tror jag. Antagligen för att han har så mycket hår, är så finlemmad och har varit rätt så tidig med sin fysiska utveckling.  

Här är jag i Holmsvattnet. Fem år och alldeles blond! Speciellt luggen ser väldigt ljus ut, den var nog lite solblekt eftersom det var sommar, men någon brunett är jag inte på något sätt. Inte heller på mitt lekiskort kan jag kalla mig brunett men sedan händer något till första klass. Då har jag klippt håret kort och skaffat en liten syntfläta i nacken á la tidingt 80-tal… Då föll de blonda lockarna och kvar var bara det mörka som jag sedan fått se som min lott i livet.  Så Alexander följer min hårfärgsutveckling. Svart vid födseln sedan bara ljusare och hur det går sedan återstår att se. Färgen kan ju kvitta men jag hoppas vid gud att han inte får min hårkvalitet. Jag ger honom så gärna vad som helst från min DNA uppsättning utom just håranlagen. Det eländet hoppas jag att han slipper!