Lycka är…

…att vakna av Alexanders mjuka kind mot min. Han är nyvaken och vill gosa medan han sakta vaknar till mer och mer. Precis så var det i morse när jag vaknade av att han gnuggade sitt lilla ansikte mot mitt för att jag skulle vakna och kramas med honom. Det var minuterna innan han hoppade ner ur sängen och hämtade sin favoritbok ”mina 100 första fordon och maskiner” och ville att jag skulle berätta om traktorerna och brandbilarna för honom. <3

Han sover nästan alltid med oss nu. Ibland somnar han i sin egen säng men han vaknar alltid till och kan inte somna om ifall han inte får ligga i vår säng. Vi har funderat på om vi borde framhärda i att han ska sova i sitt eget rum men vi tar inte tag i det. Det känns inte så prioriterat. Även om vi sover sämre med honom i dubbelsängen så är det så mysigt att ha honom där. Att få vara nära honom de där minuterna på morgonen när han vill kramas. Och att vara nära honom när han sover oroligt och behöver närhet. Han är en liten koalabjörn som söker mycket kroppskontakt, och det är inte konstigt eftersom vi också är sådana, så han får sova med oss tills vidare. När vi flyttar till radhuset i November ska vi byta till en vanlig säng i hans rum så att vi kan sova bredvid honom när det behövs och sakta lära honom att sova själv. Han verkar sova mycket bättre i sängar som inte är spjälsängar så förhoppningsvis kommer han att trivas bättre i sitt eget rum då. Men så länge han behöver samsover vi i vår stora säng och jag tycker att det är väldigt mysigt.