Närvaro

Snart är vi fyra. Snart kan jag inte ge Alexander all min lediga tid längre. Jag vet att ett syskon är det finaste vi kan ge honom och ändå har jag lite dåligt samvete över att hans liv nu kommer att bli så annorlunda. Han kommer att få dela mig med någon annan. Just nu är han väldigt mammig. Det är bara mammamys som gäller. Jag antar att på något sätt anar att allt snart kommer att förändras. Hur kommer det att bli när han vill mysa hos mig och det redan ligger någon annan där. Hur såa jag få honom att känna sig lika älskad då som han gör nu? Att få barn tar fram många existensiella tankar och jag känner hur fort tiden går. Alexander är redan mer än tre år och snart är han inte min mindsta längre. Fast han kommer alltid att vara liten i mina ögon så klart. Mitt lillgos. Hur tar man vara på tiden? Hur stannar men den? Tankar som samsas med tankar på hur man hjälper honom att utvecklas.  Att bli stor.

Jag vill alltid vara här och nu med honom. Samtidigt är det inte min starkaste sida. Det ligger i min personlighet att alltid titta framåt, att fundera på vad vi ska göra sen, vilka måsten jag har, vilka möjligheter som finns. Jag övar på det. Att bara vara. Här. Nu. Med min familj.