Stor men ändå så liten

Det är inte lätt att bli storebror. Plötsligt finns det någon annan som är mindre och behöver med handgriplig omsorg av mamma och pappa. När man har varit världens medelpunkt i tre och ett halvt år ska man dela uppmärksamheten med någon annan. Någon som gråter och ska äta stup i kvarten och som bara river och sliter i ens hår och ens leksaker. Samtidigt är han ju fin den där lillebrorsan. Typ finast i världen. Men ändå jobbig som tar min mammas tid och uppmärksamhet. Ibland måste han bara få ett tjuvnyp. Och sedan en puss.

Alexander har fått bli stor så fort och det har barit en jobbig omställning. Det är nog lättare att bli storebror när man är mindre och inte minns hur det var innan. Men samtidigt är det en annan upplevelse att få vara med om det när man är äldre. Framförallt tror jag att den här mamman och pappan hade gått under om vi haft två blöjbarn som inte kunde klä sig själva eller gå på toa själva eller gå och ta en banan. Det är det bästa med lite avstånd mellan barnen, att den första är någorlunda kapabel att göra saker själv. Sen är det ju inte alltid han VILL klä på sig. Eller hämta tandborsten. Men ibland så. Och så blir han ju ibland en bebis han också. ”Mamma bär mig som en bebis” eller ”Mamma mata mig som en bebis” kommer ju då och då. Och då får jag ju göra det. Han måste också få vara liten. För han har fått bli så stor så fort och inte riktigt hunnit med att acceptera det. Fastän han är stolt så minns han ju hur det är att vara liten och hur det var innan Edward kom.

Att vara storebror innebär mycket frustration för den där lillebroren som får allt och som kommer undan med ALLT. ”Varför får inte Edward gå in på sitt rum om han kastar tallriken i golvet?”, ”Varför bär mamma alltid Edward om han gråter” eller ”Varför skäller mamma och pappa på mig när jag sätter mig på Edward? Det var ju HAN som tog mina klossar först” Det är inte lätt att förstå att bebisar inte förstår och att det förväntas mindre av dem än av en fyra och ett halvtåring. Om det är svårt att förstå så är det ännu svårare att acceptera. Det har varit och är en svår omställning. Alexander med sitt hetsiga humör vill ”växa ner och dö” ett par gånger om dagen. Vi är ofta världens sämsta mamma och pappa och vi borde med jämna mellanrum flytta härifrån. Det smälls i dörrar och det kastas saker. Ilskan vet inga gränser emellanåt. Samtidigt vet kärleken inga gränser där emellan. Då är jag världens bästa och finaste mamma, han kan inte sluta pussa på mig och han ”älskar mig ända runt bakom ryggen” eller ”till solen och tillbaka”. Lillebror också. ”Fin-Edward” får mycket pussar och han får låna leksaker och blir busad med.  Lillebror älskar det. Storebror är hans idol och han skrattar så att han kiknar, ävenn när storebror har lekt tåg och sprungit omkull honom så att han flugit rakt ner i golvet. Ett sådant fall skulle vanligen få Edward att gråt men om det är Alexander som orsakat det så skrattar han istället. Det blir svårt att förmana Alexander då. ”Nu sprang du över lillebror så att han slog huvudet i stengolvet” eller ”Nu satte du dig på honom så att han nästan bröt ryggen och dog” får inte så stor effekt när lillebror gapskrattar och vill ha mer. Ändå måste man i det läget förmana och skälla och få honom att lova att inte göra så igen. Han lovar till slut men lär sig så klart inte läxan ens om han fått tänka över det på sitt rum och sedan sagt förlåt. ”Hur farligt kan det vara när lillebror skrattar” kan jag nästan se hur han tänker. Dessutom är det hans enda chans att ge Edward, den där lillebroren som får allt och har det så himla bra, ett tjuvnyp eller en knuff. Så nej. Det blir inte bättre. Jag blir möjligtvis bättre på att se det och hinner skydda lillebror från de värsta attackerna men det kommer nog att vara så här när de växer upp. Alexander kommer att utmana och trotsa. Vi kommer att skälla och förmana. Lillebror kommer att få en del smällar men är tack och lov en robust och tålig liten kille. Så småningom kommer han att ge tillbaka.

Alexander fick så klart bli stor över en natt när Edward föddes. Plötsligt kändes det som om han vägde dubbelt så mycket och han var inte ”vår bebis” längre. Vi började ställa högre krav och förvänta oss mer av honom. Inte medvetet men när jag tittar i backspegeln så ser jag ju att det är så. Han var plötsligt ”den stora”. Den som skulle kunna så mycket. Oundvikligt? Antagligen. Det fungerar ju inte om jag ska bära 4-åringen också inne på ICA eller mata honom också vid middagen.

Hur kommer Alexander att påverkas av det här? Jag ville ju att han skulle få ett syskon, tänkte att det var den bästa gåvan jag kunde ge honom. Just nu tvivlar jag på att han håller med. Han älskar lillebror men han älskar att vara mamma och pappas medelpunkt ännu mer. Hoppas att han senare i livet inte känner att han blivit orättvist behandlad. Att han inte blev sedd. Han är ju vår ögonsten, vår Pluppi, och vi gör så gott vi kan. Vi är många starka viljor i den här familjen och han är ju en liten miniatyr av oss. Han är en liten kameleont som går från superilsken till mysgosig på 20 sekunder och sedan tillbaka. Den älskade lilla ungen, storebror som inte alltid vill vara storebror. Bara ibland.