Vi umgås

Alexander har blivit så stor så snabbt. När vi har varit borta så mycket har jag inte riktigt hunnit inse hur mycket som hänt i hans utveckling. Idag insågjag att han faktiskt börjat bli ett sällskap. Vi var hemma hela dagen idag och liksom ”umgicks” för första gången Jag städade och pysslade på och Alexander kröp efter mig och tittade på vad jag gjorde eller bara lekte och utforskade lite i närheten.  Det var så mysigt!

En sak som antagligen bidrar till att han känns mer som sällskap än tidigare är att han börjat jollerprata. Han säger inga ord förutom hej men han ”pratar” som om han sa saker. Han tittar på mig och liksom berättar saker för mig. Sista dagen i Piteå hörde vi honom använda bokstaven k för första gången och samma dag sa han ”Mam” när jag plockade upp honom. Det kan ju ha varit en tillfällighet men det var ändå stort! Sedan dess har han sagt Mam ett par gånger men jag vet inte säkert att han relaterar det till mig. Det är nog bara en tidsfråga för han är så intresserad av ljud nu.

Han har fått två nya intressen i livet. Det ena är lampor och det andra är diskmaskinen. Han tittar ofta på lampan och är väldigt fascinerad av den när man tänder och släcker. Jag har kommit på att man kan få honom att sluta gråta i bilen genom att blinka med läslampan i taket. Då tittar han storögt på den och undrar hur den kan göra så. Det andra intresset är diskmaskinen. Så snart man öppnar den så kommer han som ett skott och ställer sig mot luckan och försöker plocka ut saker ur den. Jag försöker sätta honom i andra änden av rummet när jag ska öppna den men han är snabb. Jag ställde två stolar emellan idag men dem rundade han snabbt som attan och klämde sig in mellan mina smalben för att kunna kasta sig fram mot luckan. Det är tydligen det intressantaste som vi har i lägenheten just nu. Han kryper mest på alla fyra nu och har verkligen fått upp farten. På bara ett par dagar har han nästan slutat åla och tar sig fram på knän och händer 90% av tiden,

.

Det är väldigt roligt att sitta i fönstret och titta på bilarna utanför. Det kan han göra länge!

Han vet att han heter Alexander och blir så glad när man kallar på honom. Om han sitter på golvet och jag ropar på honom och sträcker ut händerna så kommer han med ett stort leende. Det värmer i mammahjärtat!

Han verkar börja komma över sin fobi för gåvagnen för nu går han med den över golvet utan att gråta eller gnälla. Jag har uppmuntrat honom genom att hålla ögonkontakt och le när han gått med vagnen och gett mycket beröm och applåder när han gått med den för att han ska förstå att den inte är farlig och idag var första gången han själv tog den och gick iväg. Tidigare har jag ställt dit honom och han har gått iväg men nu kan han alltså själv ta sig iväg. Dean har lagt tunga vikter från sin skivstång i vagnen så att den inte kan välta så att han inte ska bli rädd igen. Det funkar jättebra!