Jag och Dean pratade häromdagen om inskolning på dagis eftersom vi fortfarande inte ställt oss i dagisköer. Vi vet ju inte ritktigt var vi ska ställa oss för vi vet ju inte var vi ska bo… Här kan vi inte bo så länge till, det går inte att bära honom fyra trappor utan hiss i all evighet så i höst blir det hardcore househunting.
I alla fall så tyckte Dean att inskolning nog var mer för mig och honom än för Alexander eftersom vi antagligen kommer att lida mer av att lämna honom på dagis än vad han kommer att lida av att bli lämnad. Jag sa att de flesta föräldrar brukar klara det ganska bra så varför skulle inte vi? "Nä, för de andra föräldrarna har ju ingen Pluppilur" sa Dean och tittade på mig som att det borde jag ju förstå! Det var så sött och att han har rätt kan jag ju inte förneka. Det är bara vi som har en Pluppilur…
Det är klart att man vet med huvudet att alla andra föräldrar älskar sina barn lika mycket som vi älskar vårt men hjärtat säger ju såklart att ingen annan kan älska ett barn så mycket. Hur är det möjligt liksom? Den här kärleken är ju den största. Vår lilla Grodis Pluppiluren Gosic.
De här byxorna från Mexx var det första plagg jag köpte till Fröis i magen, på Hanséns i Piteå. På den tiden jag var aningslös.
Leave a Reply