Tosic

Mamma ringde i måndags och berättade att Lowa inte hade kommit när de skulle åka hem från stugan i söndags. Ja ja, hon är så klok att hon förstod att det var dags att åka bil så hon gömde sig sa vi och tänkte att det bara var för dem att åka ner och hämta henne på måndag kväll när hon var hungrig. Hon är så så fäst vid husfolket så hon far ingenstans. Hon brukar vara helt utom sig av olycka när mamma och pappa åker bort på semester. Jag hörde inget mer och tänkte inte mer på det, hon är ju en mycket speciell och intelligent katt.

Jag har för ovanlighetens skull inte pratat med mamma i veckan men igår ringde hon och berättade att Lowa fortfarande är försvunnen. Lollan, Lolita pop, Mamma brun, Brunbjörnsmamman är borta…  Nånting måste ha hänt, hon skulle inte rymma frivilligt. För många år sedan när hon bara var något år försvann hon och var borta i en vecka innan hon hittades i ett angränsande stugområde alldeles förvirrad och utsvulten. Nu är hon ju dock 10 år och går inte många meter från tomtgränsen. Hon måste ha fastnat, blivit tagen av något djur eller överkörd av någon som slängt in henne i skogen resonerade vi och det var så hemskt att tänka på att vi nog aldrig får gosa med vår älskade Lolla igen. Att vi aldrig får veta vad som hänt henne… Jag minns när vi fick henne och hon inte ens var rumsren den lilla hårbollen. Jag pluggade siste teminen i Luleå och bodde tillfälligt hemma för att jag inte orkade flytta tillbaka till studentrum för en termin efter mitt utlandsår i London. Hon har så mycket päls så det var ett elände att få henne ren innan hon kunde själv och en dag konstaterade jag att ”nu har hon bajs på tassen igen” och gick för att tvätta henne. Men hur jag än skrubbade så gick det inte bort… Hon ser helt enkelt ut så, med en brun fläck under ena bakbenet och den har sedan dess kallats för ”bajstassen”.

När jag träffade Dean var han inte särskilt förtjust i katter men efter att ha träffat Lowa som avgudar honom och sover med honom varje gång vi är i Piteå så har han blivit riktigt kattkär. Vi ska skaffa katt så snart vi flyttat in i huset! Vi har längtat i flera år efter att få 2 katter. Tack vare Lollan så har han upptäckt vilka underbara varelser katter som får mycket kärlek blir. Tillgivna, mysiga, trofasta vänner.

Idag när vi varit ute vid tomten och satt och fikade hos Dan och Karin berättade jag om vår lilla kisse som inte finns mer. Det är så sorgligt när djuren dör, de blir ju som familjemedlemmar. Värst är att inte veta vad som hänt dem när de bara försvinner.

När vi satt i bilen så ringde mamma och jag hörde på rösten att hon var alldeles gråtfärdig och tänkte att ”nu har de hittat Lollan död”… Men de hade hittat henne levande! Och vi som hade gett upp hoppet. Jag och Dean satt vid frukosten och sörjde henne och pratade om hur det skulle bli att komma hem nästa gång och hon inte var där. Men hon lever! Det ringde en man från stugområdet bredvid där hans Airedale-terrier jagat upp henne i ett träd. Mamma och pappa har varit där varje dag och lockat eftersom det var ungefär där de hittade henne förra gången hon var borta men hon har inte gett sig tillkänna. Nu fick pappa ta en stege och sedan klättra på grenar för att få tag på henne 6-7 meter uppe i ett träd. När hon väl var hemma var hon så kelig och kunde inte få nog av gos. Hon måste ha varit så rädd och ensam den lilla stackaren!

Mamma tror att en annan katt jagat bort henne. I lördags var det tydligen en ny katt i området som till och med avr uppe på vår altan. Lowa har antagligen inte kunnat försvara reviret utan blivit ivägkörd och inte vågat sig hem. Vår lilla kattfröken… Hon är inte så tuff som hon verkar. Grållan är mycket stadigare och klarar fighterna bättre. Tänk att mor och dotter kan vara så olika både till utseende och temperament… Men äntligen är hon hemma hos oss igen och jag längtar efter att få åka till Piteå och lukta i hennes gosiga päls och klia henne under magen som hon älskar!

Det som jag trodde var sista bilden av ”Brunbjörnsmamman”…

Grållan. Inte kan tro att det är Lowas dotter… Bortsett från de vackra gröna ögonen finns inga likheter, varken i utseende eller temperament. Men underbara och tillgivna är de båda två! 

Jag trodde att vi var på banan med smakportionerna efter att han ätit så duktigt i tisdags men tji fick jag! I onsdags ville han inte alls ha, det gick knappt att få in skeden i munnen på honom och det jag fick in spottade han ut. Jag tänkte att han kanske bara hade en dålig dag och gav det ett nytt försök igår men han var ytterst ovillig och det slutade med att han fick kväljningar och kaskadkräktes… Stackars gubben! Nu ger vi upp potatis, vi har ju hållit på i fem dagar och det får räcka.

Jag fick tips av en tjej i mammagruppen om att gröt gick bättre än dem så det provade vi i kväll. Det är nog mera likt bröstmjölk och jag gjorde den väldigt rinnig så att han inte skulle kväljas. Det var tydligen både roligt och gott för han åt utan protester och tog till och med tag i skeden själv och styrde den till munnen. Det är ett gott tecken. Det enda problemet vi hade var att han var så väldigt intresserad av sin nya hårda haklapp som vi köpte idag att han inte höll upp huvudet. Han tittade ner på sin mage och pillade på den tecknade valen som är på större delen av tiden. Vi har köpt något han gillar! De flesta av sina leksaker är han ju väldigt blasé till… Han brukar tröttna på det mesta efter 10 minuter och över inte sin motorik så mycket som vi skulle vilka. Men han övar desto mer på att stå, gå och prata. Det är hans stora intrressen i livet.

Igår fick jag äntligen tid att ringa lite samtal när Alexander sov så jag gjorde bland annat min skadeanmälan till Trygg Hansa. Döm om min förvåning när de ersätter telefonens fulla inköpsvärde minus självrisk. Jag trodde att de skrev ner telefoner efter någon månad men upp till 6 månader räknas den som ny. Så imorgon ska jag ut och beställa en! Gud vad skönt det ska bli att bli uppkopplad mot omvärlden igen!

I söndags började vi med smakportioner. Alexander sitter med oss vid bordet sedan någon vecka tillbaka och verkar intresserad av vad vi gör och det är ett tecken på att han är mogen för smakportioner enligt BVC.

Lördagen var som sagt en hektisk dag. Efter kontraktsskrivning och besök på tomten åkte vi hem och gjorde oss klara för dop och bröllopsfest. Det blev väldigt kort om tid så vi var väldigt sena och kom inte iväg förrän halv två. Jag körde i 150 till Kallhäll i en bil som behövde tankas men det hade vi inte tid med.

.

Precis klockan två sladdade vi in på kyrkparkeringen i Kallhäll, just när klockorna började slå. Jag högg Alexander och sprang in 10 sekunder före huvudpersonen med en skrikande Alexander som väcktes av kyrkklockorna och blev jätterädd. Dean parkerade och kom in i kyrkan men fick gå ut med Alexander som inte gick att få tyst på ens med napp. I mitten av ceremonin kunde de smyga in längst bak.

.

Det var ett jättefint dop med en väldigt personlig präst. Hon tog också fram alla små barn till dopfunten när Sixten fick vatten på huvudet och det kändes väldig rätt. Sixten var hur snäll som helst och bara låg på rygg i Marcus armar och tittade i taket. Fascinerande att han är så lugn. Lägg Alexander på rygg utan nåt att göra så blir det liv i luckan. De är så olika, Sixten är en liten tänkare och Alexander en aktiv liten fysisk person.

.

Efter dopceremonin och dopfika i församlingslokalen var det dags för kräftskiva/bröllopsfest i en lokal i Kallhäll. Det blev en jättekul kväll med god mat och många roliga tal. Huvudfrågan om Mia och Mackan borde bo här eller i Skåne fick aldrig någon lösning. Vi var kvar till klockan elva men då var musiken så hög så att vi inte ville utsätta Alexander för det längre. Han var dock jättesnäll och sov lite och var vaken lite i omgångar. Glad som en liten lärka och charmade alla som han brukar.

.

Tyvärr har vi inga bilder från festen eller dopet eftersom Dean sa att jag inte skulle ta min kamera som jag gjort iordning och jagt i hallen, han skulle ta sin istället. Tyvärr hade han inget minneskort med sig så det blev inga bilder. Jag hade ju kollat så at mn kamera var komplett men han skulle prompt ha sin som låg i en väska och inte hade använts på ett tag. Suck… Hoppas att vi kan få lite bilder av någon.

Igår var det Alexanders 4-månadersdag!

.

Vi firade med glasstårta kvart över elva på kvällen. Huvudpersonen sov för länge sedan men vi vill uppmärksamma honom och fira att han finns i alla fall!

Dean vill påpeka att HIF på nappen Alexander hade igår är Helsingborgs IF och inte Hammarby. Ifall nu någon stockholmare trodde att Pluppi skulle smutsa ner sina fötter (eller händer) med en hammarbyboll…?

Just nu händer det inte så mycket. Igår var en lugn dag BVC träff på eftermiddageb och sedan kom mamma på besök på kvällen eftersom hon skulle på kurs idag. På kvällen rensade jag ut i min garderob och skickade hem kläder jag inte längre kan ha eller inte använder så ofta. Garderoben håller ju på att sprängas så jag måste göra mig av med kläder oavsett om jag vill eller inte. Det är en in en ut som måste gälla nu. Längtar efter ett hus… Med walk-in closet? Ppppleeeese….

Mamma tyckte att det var jobbigt att gå imorse. Hon ville stanna hos Pluppeluren och det kan jag förstå. ”Nu vet hon hur jag har det varje morgon” sa Dean som också gärna skulle stanna hemma och mysa. Men han får i alla fall komma hem till älskligen varje kväll.

Jag är så fantastiskt glad att att jag har träffat en ”egen” mammagrupp eftersom den på BVC inte riktigt fungerar. Den kom igång sent, barnen är i olika åldrar och den det är stor spridning i personlighet och ålder på mammorna. Jag har träffat en tjej en gång och det var trevligt men det är ju ingen kontinuitet i den. Nästa vecka ska vi promenera med BVC gruppen, vi får se om det blir av. Förra gången blev vi ju bra två. På träffen igår pratade vi om smakportioner igen. Varför samma ämne igen? Det finns ingen struktur i de här träffarna. Vi konstaterade i alla fall att det är bra att börja tidigt eftersom vissa barn är svåra att få att äta så i helgen blir det premiär för Pluppi! Potatis ska det bli… Jag hade tänkt vänta några veckor eftersom det som kommer ur bebisen blir mycket äckligare när de börjar äta fast föda men det är bara att bita ihop nu. Man vänjer sig väl?

Mammorna jag träffar ett par gånger varje vecka har varit en välsignelse. Vi har känt varandra sedan slutet av graviditeten och har följts åt med barnen sedan de var ett par veckor gamla. Vi tränar och fikar och går på en del aktiviteter ihop och det finns nästan alltid någon som vill ses och göra något. Jag undrar om mammaledigheten varit lika rolig om vi inte hade träffats? Det har framförallt varit otroligt skönt att ha andra i samma sits att prata med. Vem förutom nyblivna mammor kan älta blöjor, mat, sömn, ömma bröst, barnkläder och bebisens humör dagarna i ända? Perfekt att ha andra med precis samma intresse, oro och funderingar. Eftersom barnen är precis lika gamla så följs de åt så väl i utvecklingen också så det finns alltid saker att lära av varandra och att känna igen sig i. Vi är ett litet tight gäng nu, mammorna till Alexander, Hannes , Ludvig , Livia, Johanna och Leo!

Idag hade vi en rikgit slapp morgon. Alexander vaknade vid åtta och hann säga hej då till sin mormor. Efter blöjbyte mat och frukost tog vi dock en gemensam förmiddagsvila för först gången på länge. Han sov i och för sig två timmar och jag bara en men det var mysigt att gosa tillsammans. Klockan hann bli två innan vi båda var påklädda och jag hade fått lunch. På eftermiddagen blev det en sväng på stan med presentjakt inför lördagens dop och bröllopsfest. Alexander sov två timmar i vagnen trots att han sovit så mycket på förmiddagen och när han var vaken tyckte han att livet var ganska trist och ville komma upp ur vagnen. Det fick bli fikapaus med lite lek så att han blev gladare igen. Han tycker inte att vagnen är så kul längre, det händer för lite. Han vill vara i knät och leka med leksaker och prata med mig. Hans nya stora intresse är att dra i mitt ansikte, näsa, läppar, hår, ögon. Man får passa sig så att han inte råkar stoppa ett sylvasst litet finger i ögat. Munnen är det stora intresset och jag tänkte idag att tandläkare kanske kan bli ett alternativ när det är dags att välja yrke? Han drar och sliter och ser hur stor munnen kan bli, lite samma behandlig som man får hos tandis faktiskt…

Dagens Pluppilur shopping blev den underbara bodyn från ”How to kiss a frog” som jag drömt om ett bra tag nu och två par hängselbyxor från PoP. Nu när det börjar bli kallt ute så blir det alltid ett mellanrum mellan byxor och tröja om han inte har body (och det har han ju inte jämt) så jag köpte ett par jeanshängselbyxor med mudd i strl 68 att ha nu och ett par manchesterhängselbyxor i strl 74 till senare i vinter. Det är bara babybyxor som har mudd och då är största storleken 68 vilket jag tycker är synd.

.

På NK köpte jag plastringar i olika färger som man knäpper ihop till kedjor, Playgro Loopy Links. Perfekt nu när han vill dra i allt och stoppa det i munnen. De skallrar när han skakar dem och är perfekta att bita på när det kliar och dessutom kan man fästa fast saker i till exempel barnvagnen.

Vad det blev för presenter kan jag tyvärr inte avslöja, man vet aldrig vem som läser.

Idag har tre personer frågat hur gammal ”hon” är. Bara för att han hade rött på sig! Är rött en tjejfärg? Jag tycker att det är unisex. Han hade sin röda HIF napp så då matchade jag med röd tröja, blåjeans och röda strumpor. Som jacka hade han en beige lite grovstickad kofta med armbågslappar. Ser han verkligen ut som en tjej? Jag tycker att det syns väl att det är en liten kille… Måste vara ögonfransarna som gör att folk tar fel… Eller är det mitt fel som inte kan färgkoda honom rätt? Döm själva:

Så här intensiv blick får man när man siktar på att bli målvakt i HIF. Kolla in nappen!