|
|
I onsdags var Alexander hos tandläkaren för första gången ”på riktigt”. Vi har ju varit där en gång tidigare när han hade en blå framtand men det gick bort av sig självt. Tydligen kan tänder få ”blåmärken”.
Nu var vi i alla fall där för hans första obligatoriska besök och det gick så bra. Han satt duktigt i stolen och svarade själv på alla frågor om ifall han borstade tänderna, hur ofta och om mamma och pappa hjälpte till. Sedan gapade han och lät tandläkaren räkna tänderna och ta bild på dem.
Tandläkaren (som visade sig vara en gammal reservofficerskollega till Dean) sa att gluggen är ganska stor och det är risk för att vi kommer att få åtgärda den längre fram men just nu gör de ingenting. Bett är ju ärftligt och ingen av oss är ju födda med raka tänder, jag hade tandställning när jag var yngre. Det var dock inget problem att han fortfarande har napp, det syntes inte på bettet. Han har det ju mest när han somnar och ibland när han är ledsen och behöver extra trygghet så han kan fortsätta med det utan problem sa tandis. Tur för Alexander som älskar sin napp!
Jag börjar bli riktigt rastlös här hemma och pendlar mellan någon städmani och apati. Häromdagen strök jag mina örngott för hand, det är inte riktigt normalt för mig. Tänkte att jag önskar mig en mangel. Inte heller riktigt min normala tankebana. Visst är det mysigt med manglade lakan men själva manglandet skulle inte hända så ofta. Kanske om jag la till det på städerskans to-do-list?
Jag väntar och väntar och känner efter så mycket nu så att jag håller på att bli galen. Alla dessa förvärkar, har de inte gjort någon nytta? Pyret är mycket lunare nu än han varit under hela graviditeten men ändå kommer han inte ut. Jag vill inte att han ska växa mer. Det räcker nu! Jag vill ha ut honom.
Här hemma så har jag gjort allt iordning så att det är klart när han kommer. Väskan står bara och väntar och det känns som att jag redan gått veckor över tiden. Jag har svårt att ta mig för nya projekt, tänker att det är ingen idé för imorgon är jag nog på BB. Och då vill jag ju inte ha påbörjat något som stökar till här hemma. Men varje morgon är jag vaknar, när det blivit ”imorgon”, så blir jag besviken. Det enda jag vekar kunna intressera mig för är nätshopping, det är någon ny fix idé jag har. Gissar att det hänger ihop med min längtan efter att se ut som mig själv igen utan den här fotbollen på magen som är ivägen och gör allt så tungt. Ett tag tittade jag mest på bebiskläder men ju närmare förlossningen desto mer har det övergått till kläder och skor till mig själv.
Idag tänkte jag att nu jäklar ska jag GÅ ut honom så vi gick på familjepromenad runt ön. Etersom Dean lovat Alexander att han skulle få fiska med sitt nya spö så stannade vi till på en brygga och lät honom kasta lite.
Det är så höstigt vackert nu och solen har varit framme hela helgen.
Blivande storfiskare och stolt pappa.
Pappa får napp! Bottennapp…  Men det var kul ändå! Ock skönt att komma ut i det härliga höstvädret. Fastän jag är i vecka 40 har jag ju faktiskt inga problem att gå längt och i rask takt. Det största problemet jag har just nu är kläder, jag fick ha Deans vindjacka för jag kan inte da igen dragkedjan på min egen… Vi gick en runda till efter fisket och när jag kom hem så kändes magen lite spänd men ingen förlossning har satt igång. Nu ska jag göra lite avslappningsövningar och visualisera vad som komma skall. Jag är så desperat att jag till och med testar sådant mubo jumbo som jag egentligen inte tror på. Men nu ska jag tänka positivt och ge det en ärlig chans. Imorgon kommer han!
I lördags åkte Alexander och Dean på utflykt. De cyklade iväg till Ekebyhov och gick i skogen och fikade i det fantastiska vädret som vi har haft i helgen.
De hade matsäck med sig och Alexander tyckte att det var så mysigt! Allt blev inte uppätet då de passade på att fika på slottet också.
På vägen hem hämtade de upp William och gick till badstranden där det vankades rester från matsäcken.
Hej vad det går!
Två gladaoch mycket busiga killar på väg mot lektornet.
Sedan lekte de hemma hos oss hela dagen tills Williams pappa kom och hämtade honom vid halv sju. Kvart över sju sov Alexander som en sten efter en fullspäckad dag. Dessutom sov han till kvart i nio i morse. Det är perfekt när killarna har playdate, det är faktiskt lättare att ha två än en. De leker själva och det enda man behöver göra är att medla lite ibland när de vill ha samma leksak. Maten ska man ju laga ändå och det är så mysigt att höra deras resonemang med varandra och hur de skriker av skratt emellanåt. Härligt!
Det sedvanliga fredagsmyset i full gång.
Vi tittar på Alexanders film och äter chips och popcorn i mängder. Det är väl varje småbarnsfamiljs fredagsrutin. I fredags kändes det lite speciellt eftersom det (förhoppningsvis) var sista fredagsmyset som en familj på tre. Nästa vecka borde pyret vara här. Han är ju planerade till torsdag och då har vi äve tid på BB för att bestämma tid för igångsättning om han inte redan har kommit. Så sannorlikheten att vi inte sitter i soffan på fredag är stor.
Alexander tyckte att filmen var bättre än vad pappa gjorde… Men det var mysigt att ligga och kramas. Jag ser fram emot en ny soffa där vi kan ligga alla tre i bredd. Den här är inte tillräckligt djup. Det verkar tyvärr vara nästan omöjligt att hitta en soffa som är max 245 cm bred och minst 110 cm djup. Verkar som att det måste bli en specialbeställning någonstans. Vi vill ju kunna rymmas alla fyra framför TVn mysigt nersjunkna tillsammans många fredagar framöver.
I torsdags (tror jag att det var) så gjorde vi som resten av Sverige och firade kanelbullens dag. Lustigt tt det har blivit så poppis. är det kom för några år sedan så skrattade alla åt kommersialismens påhitt men nu är det plötsligt väldigt etablerat och det firas på arbetsplatser, skolor, dagis och hemmavid.
Jag ville också ha en kanelbulle eftersom jag bara varit ensam hemma hela dagen och inte fått någon så jag och Alexander åt var sin efter middagen trots att han redan fått en på dagis.
Här njuter han av dagens andra bulle. Mums!
Med tanke på tystnaden här i bloggen så är det lätt att tro att jag är på BB. Men nej. Fortfarande inte. Jag är förvånad och uttråkad och stressad på samma gång. Jag vill bara få det här överstökat och för varje dag som går så blir jag mer stressad. Pyret växer och växer och jag kan inte göra något åt det. Jag vill inte föda en jättebebis. Kom ut nu!
Häromdagen roade jag mig med att göra manikyr och pedikyr för att få dagen att gå. Kanske lite princesstema på BB? Ny rosa morgonrock med silveremblem på ryggen och ljusrosa naglar.
Nu har jag varit hemma och väntat i två dagar. Det känns som att jag är på övertid för jag hade inte väntat mig att gå så här länge. Inatt vaknade jag av smärtsamma sammandragningar och tänkte att det var dags. Men nej… Inget Pyre har kommit. Det enda jag har fått är en förkylning med halsont och feber. Så nu kan han ju inte komma, det vore jobbigt att genomgå förlossningen i det här skicket.
Jag gjorde några ärenden i Bromma idag men jag orkar inte mycket, efter två timmar var jag helt slut. Dels är jag tung och dels kom febern krypande. Men jag fick tag på det viktigaste, ett par fodrade vinterkängor. Det måste man köpa nu när butikerna fått in det, om några veckor när jag kvicknat till efter förlossningen är allt bra i min storlek slut. Jättemysiga Sorel stövlar med pälskant blev det, perfekta för barnvagnspromenader och häng i skidbacken. Jag hämtade Alexander tidigt på dagis och vi lekte med Play-Doh en stund men till sist var jag så trött så att jag föreslog att vi skulle se Bompa på TVn istället och där somnade vi båda två klockan sex. Själv vaknade jag när Dean ringde på vägen hem och sedan har jag legat i sängen och sett TV på playkanalerna i iPaden för att bara vila. Alexander somnade för natten så Dean fick bära upp honom. Imorgon blir det inga utflykter, bara tandläkaren med Alexander och sedan vila och kurera mig.
Mina nya sköna skor. Redo för vintern!
Det har varit lite trångbott i vår säng på sista tiden. Precis som jag gjorde när Alexander skulle födas så har jag sovit med bebisfiltarna som vi ska ha med till BB så att han ska känna min lukt från dem och bli trygg även om vi lägger ner honom i ”plastbaljan” någon stund. Jag har också haft kaninen som han ska få i sängen. Alexander kommer också äver till oss de flesta nätter och han har med sig sin kanin, och sin delfin. Och så vill han att jag ska ha ”kusin” och Dean ska ha ”fanten”. Så vissa nätter har vi varit 3 personer, 3 kaniner 1 delfin och 1 elefant samt 4 filtar i sängen. Nu är filtarna ”insovda” och nerpackade i BB-väskan tillsammans med Pyrets kanin som vi döpt till ”Vitamin”.
Det känns bäst så här, rättvist. Allt jag gjorde för Alexander vill jag göra för Pyret. Det har inte varit möjligt fullt ut då jag inte haft varken tid eller energi till det men jag har prioriterat det viktigaste. Jag är glad att jag boade så mycket i somras så att det mesta var klart när jag började jobba igen för sedan dess har veckorna flugit iväg. Det finns inget vi saknar nu. Vi är redo och har varit i veckor.
Förutom i sängen så börjar det bli trångbott inne i mage. De senaste två veckorna har hans rörelser blivit mer glidande och mindre stötiga. Han kan inte boxas på samma sätt längre, mest åla… Jag trodde inte att jag skulle gå så här långt, det har känts som om han varit på gång länge. Nu har jag plötsligt mindre sammandragningar än innan och det känns som om kroppen vilar. Däremot känner jag ju att han är väldigt lngt ner, ibland undrar jag om han ska ramla ut. Men inte… Om jag går full tid blir jag förvånad, och less. Jag hade inte räknat med det så det känns som om jag är på övertid nu. Dessutom blir han större för varje dag som går och ju mindre desto bättre. Jag är redo nu. Magen är rund som en fotboll och huden kliar för att den växer. Men ändå är jag mindre än med Alexander och har gått upp mindre i vikt. Det är bara mage fortfarande och lite amningsreserv på rumpan. Jag har lagt på mig mindre hull och inte samlat vatten fotknälarna syns fortfarande väl. Men i alla fall… om jag måste gå här hemma i två veckor och bara vänta blir det jobbigt för mig. Jag vill mycket hellre få det här gjort och sedan myyyysa med min bebis!
Helgen har försvunnit utan att jag egentligen gjort så mycket. Igår var jag med Alexander hos William större delen av dagen och sedan slappade jag och Dean framför TVn på kvällen. Idag har jag inte tagit av mig min nya mysiga pyjamas. Jag har småfixat lite här hemma, surfat, tittat på TV, läst Amelia… Inte mycket vettigt. Alexander och Dean var ute och hjälpte till på öns städdag och sedan har de också mest tagit det lugnt. I vanliga fall skulle det ha stressa mig att hela helgen gått utan att jag gjort något men nu käns det helt ok eftersom jag är ledig imorgon och kan göra lite ärenden. Det enda jag har inplanerat är besök hos barnmorskan.
Annat var det förra söndagen då vi hade besök av gamla mammagruppen. Det var jättekul att träffa alla igen och se hur stora alla barnen blivit. Fast de inte setts på så länge så verkade de känna igen varandra och lekte jättefint.
Vi hade fixat varmkorv och gästerna hade med sig fika. Funkade jättebra och var precis lagom ambitionsnivå för vad jag orkade med.
Full fart och mycket fika!
Av 6 i mammagruppen så är vi tre som har en -09:a och en -12:a så det var två bebisar med också.
Hoppas att det inte tar ett år till nästa gång vi ses. Vi som är föräldralediga kan ju passa på att fika lite och låta de större barnen leka.
Alexander tycker att det är s roligt att räkna. Han vill läsa räkneboken varje kväll och han räknar så fint på fingrarna. Han kan räkna plus också. Vi frågar saker som ”om du har 2 äpplen och får 2 till, hur många har du då?” och han räknar på sin lilla hand. Vår duktiga lilla pojke! De räknar med honom på dagis också och tycker att han är så duktig. Han är ju den enda på sin avdelning som gör sådant så han får specialundervisning. Hans fröknar tycker mycket om honom och gör vad de kan för att stimulera honom. Själv är han kär i sin nya fröken Ia. Sedan Caroline slutade har han inte haft någon som han verkligen tytt sig till men nu när Ia har börjat så har han en ny favoritfröken. Det känns bra.
Jag har fastnat lite för Tradera på sitone. Vilka fynd man kan göra. Helt nya höstskor från Viking till Alexander för halva priset mot i stan till exempel. Blend det bästa jag fyndat är de här underbara mössorna. Vi hade precis likadana till Alexander när han var liten och älskade dem. Speciellt den randiga, Alexander är så galet söt i den och dessutom är de både sköna och varma. Tyvärr har Villervalla slutat göra velourmössor och jag har inte fått tag på några trots att jag frågat runt på olika affärer om de möjligtvis har kvar från tidigare kollektioner. Men nu hittade jag dem på tradera och budade hem dem. Lycka! Dessutom blev Alexander också jätteglad och ville ha dem på sig. Hela familjen är så nöjda!
Idag har jag jobbat min sista dag. Det är 13 dagar kvar till Pyret är beräknat. Med Alexander gick jag också hem två veckor innan planerad födsel men då hade jag ett mycket lugnare jobb. Med facit i hand skulle jag ha gått hem en vecka tidigare, men jag fick mycket gjort sista veckan och jag hoppas att mina fina kollegor nu har allt de behöver för att driva allt vidare.
Det var en hektisk sista vecka med många långa kvällar och sista dagen var extra lång och lite dramatisk. Jag började morgonen med att öka hemifrån 06.30 för att gå på Lexingtonutförsäljningen inne i stan. Alldeles för tidigt för mig och dessutom hade jag knappt sovit för att jag haft en hemsk huvudvärk hela natten. Men jag fick med mig så mycket fint så det var värt det, Överkast, sängkläder, morginrock, kuddfodral, nattlinne, myskläder, linne, blus… Hur mycket fint som helst! Jag harde kunnat köpa massor med mer fina saker men det är ju ite gratis även om det är ca 70-80% rabatt jämfört med butikspriser. Ja ja, det blir en till om ett halvår. 
På förmiddagen på jobbet hade jag fortfarande ont i huvudet och började må lite illa så jag blev rädd att jag höll på att få havandeskapsförgiftning. Mitt blodtryck som tidigare varit extremt lågt, hade redan vid förra BM besöket stigit till 130/80 vilket inte är alarmerande men högt för att vara jag så jag tänkte att det var bäst att kolla upp det. Lunchen blev ett akut besök till barnmorskan men det var ingen havandeskapsförgiftning, antagligen bara ”vanlig” migrän eller också håller jag på att bli sjuk.
Skönt att få åka tillbaka till jobbet och avsluta, fika och säga hej då till alla. Kändes konstigt att lämna mitt tomma skrivbord och veta att det är så länge tills jag kommer att sitta där igen. Jobbet är en så stor del av livet. Men nu ska jag vila. Sova, mysa, vara med Alexander och förbereda mig för att vi snart har vår lillebror här.
Alexander har också en bebis i magen. En bebiskanin. Jag brukar få gosa med den och den föds ganska ofta. Gullungen!
Alexander har börjat lära sig räkna och det han fått kläm på nu är minus. Om du har fem fingrar och tar bort två, hur många har du då? Han tycker att det är väldigt roligt med räkneboken och pappa uppmuntrar och hjälper.
Mina fina pojkar räknar och Alexander får guldstjärnor för att han är så duktig.
Vi har väldigt mycket kläder till Pyret men eftersom Alexander är född i annan säsong så finns det inga vinterkläder. Jag har nu köpt både fleecejacka och overall åt Pyret som han ska ha i vinter. Har också sett ut en vindfleeceoverall på PoP som jag ska köpa i helgen. Han måste ju ha något att åka hem från BB i.
Så här fin i Burberry och Moncler ska han vara i vinter.
3 veckor och 3 dagar kvar idag. Vart tog tiden vägen? Den här graviditeten har varit lång men ändå så inser jag plötsligt att det snart är dags och att det har gått alldeles för fort. Jag har inte hunnit njuta. Jag är inte klar med det här. Men samtidigt orkar jag inte vara gravid längre. Jag vill vara pigg och studsa fram igen istället för att vagga fram som en anka i slow motion. Och så vill jag träffa Pyret. Vem är han? Han är helt säkert en vilding, det känner jag på hans rörelser. Han kämpar mycket där inne. Till och med sammandragningarna kämpar han emot. Det gjorde inte Alexander, han brukade bli passiv när magen drog ihop sig men Pyret han försöker trycka tillbaka. Snart får jag lära känna honom. Min yngsta son. Jag ska lära honom att bli världsmästare i gos, som sin storebror. Och att älska att duscha, som vi andra. :-)
Väskan är äntligen nästan packad trots mitt mentala motstånd. Det saknas lite godsaker att äta och dricka och så har jag några saker som jag använder som jag inte kan packa förrän det är dags att åka in. Men det har jag en lista på. Dessutom har jag beställt hem TENS apparaten som kommer i veckan. Jag är förberedd. I alla fall rent tekniskt.
Förra graviditeten förberedde jag mig med allt som man kunde. Profylax och avslappning och djupstudier av all litteratur om förlossningsförloppet. Jag var rädd för förlossningen då också men ju närmare jag kom desto lugnare blev jag, en kombination av hormonerna och att jag tyckte att jag hade förberett mig så väl så att jag skulle klara det här. Jag tyckte också att det gick rätt bra i början av förlossningen, trodde att det nästan var klart när barnmorskan säger att jag är öppen tre centimeter. Tre?!? What, jag håller ju på att dö, jag borde vara nästan klar… Nä, det hjälpte inte med alla förberedelser. Profylaxen hjälpte inte alls, den enda effekten den hade var att jag hyperventilerade och det spelar ingen roll om man känner till hur ett förlossningsförlopp ska gå till om man inte förstår var i det man är. Dessutom kan man inte förstå vad det är som väntar en.
Den här gången är allt annorlunda. Jag är fullt medveten om vad som väntar och att det inte finns något man kan göra åt det förutom att acceptera. Hela terapin jaghar fått går ut på det, att acceptera och vara tydlig med vad man behöver för att klara av det. Vad behöver jag? Det finns inget i världen som hjälper så jag jobbar på acceptansen och hoppades att hormonerna skulle hjälpa till som förra gången. Det gör de inte. Inte alls faktiskt. För varje dag jag kommer närmare förlossningen vill jag backa ur mer och mer. Varför tog jag inte ett snitt? Kniven måste ändå vara bättre än det som väntar…? Men ändå vill jag någonstans innerst inne göra det här själv, med min egen kropp. Fast jag inte vågar. Men jag ska.
Jag jobbar med visualisering nu. Målbilden. Pyret. Förra gången var det rätt abstrakt att det skulle komma ut en bebis. Visst, vi skulle få barn men allt man läser och alla utbildningar man går handlar bara om förlossningen. Sen föddes Fröis, Alexander, och jag minns hur jag tänkte att det varit värt det 1000 gånger om och att jag skulle göra om det utan att tveka för hans skull. Första gången kan man inte förstå vad det innebär att få ett barn. Det vet jag i alla fall nu. Jag vet att det kommer att vara mitt livs värsta timmar innan han kommer ut men jag vet också att de kommer att följas av de mest magiska timmarna, dagarna, åren med Pyret. Med vår familj på fyra. Vi längtar efter Pyret. Alexander också. Han säger redan att han är storbror men att Pyret bor i magen.
Okej, visualisering. Mycket visualisering nu…
De senaste dagarna har Alexander ätit som en häst. Han äter mer än vad jag gör och vill gärna ha flera portioner till varje måltid. Idag åt han först en stor portion tortellini och när den var slut ville han ha ris och köttgryta. Det fick han ju så klart och han åt en stor portion av det också men jag undrar var han gör av all mat. Vart tar det vägen i den lilla kroppen. Han som alltid har varit svår med maten och sedan i somras har han ”levt på luft” vissa dagar. Nu verkar han äta ikapp. Han kanske växer mycket nu?
Så här börjar det se ut nu. Gräset vi sått har börjat gro, altanen ska byggas till våren, vit dekorsten ska läggas mellan kantsten och hus samt mellan trappa och mur, det ska släntas från muren och upp mot marknivån bakom huset, matjord ska läggas i spetsen på tomten, kantsten ska läggas runt parkering och gång samt en trappa ska byggas upp mot entrén. Trappan är mest akut. Sedan ska vi lägga skiffer på plattan utanför ytterdörren. Allt tar tid men det blir fint! Till våren kommer hela tomten att vara användbar föutom baksidan där vi måste sätta L-stöd. Men det känns minst viktigt, det är ändå på framsidan vi kommer att tillbrunga 90% av tiden.
Alexander kom in i sovrummet imorse och det första han sa var: ”När Pyret har kommit ut, då blir du pigg igen som jag och pappa.”
Han har koll min lille pojke. Mamma är trött, både långsam och sömnig. Längtar efter min vanliga kropp och min vanliga energi. Det är okej Pyret. Du kan komma nu…
Disney Channel visade Dumbo och på slutet blev det lite spännande. Tur att man kan söka skydd hos pappa och mysa lite…
|
|
SENASTE KOMMENTARER