|
|
Pyret ska heta Edward. Alexander är mycket nöjd och det känns helt rätt på den här lilla killen. Redan när han föddes och jag såg honom första gången sa jag ”Jag tror att han heter Edward”. Sedan har vi känt på det i drygt en vecka inna vi bestämde oss. Det var Dean som tvekade längst men förra söndagen när Pyret var åtta dagar bestämde även han sig. Det blir nog en Edward Philip och nåt mer i passet men vi har inte bestämt alla namn än.
Fast han är så lik sin bror så känns han mer som en Edward. Kanske är det ögonen? Edward alias (vam)Pyret vår lilla älskling. Dessutom får han väldigt passande initialer, han har ett gulligt minspel som påminner lite om ETs ibland. 
Utvecklingen går så snabbt med små bebisar. Pyret är bara drygt två veckor gammal men det är redan stor skillnad på rörelsemönstret från de första dagarna. Han rör sig mindre ryckigt och han tittar koncentrerat på oss i sina vakna stunder. Om jag räcker ut tungan så ser man hur han försöker göra detsamma, han öppnar munnen och trycker tungan framåt i munnen.
Idag är det första dagen som han har haft långa vakenperioder. Efter att ha gjort min första dagislämning vid nio kom vi hem och han var vaken till elvatiden då vi båda sov lunch i två timmar. Sedan sov han knappt på hela eftermiddagen förrän det var dags för middag. Nu på kvällen har ha haft matmaraton och slumrat lite mellan matningstillfällena men först vid niotiden somnade han på Deans axel där han sover än. Det är mysigt när han är vaken. Jag kan ligga och titta på hoonom och prata med honom och se hur han betraktar mig och lyssnar. Vi hade en liten musikstund också, så att han ska vänja sig vid att tycka om sång.
Samtidigat som det är mysigt att se honom bli mer och mer medveten om omvärlden vill jag bara stoppa tiden och njuta av min lilla bebis. De är bebisar så oerhört kort tid.
Vi var på BB idag igen, femte försöket till hinnsvepning/hål på hinnorna som misslyckades. Han trivs där inne. Återigen samma fråga om när jag vill sätta igång det mekaniskt med gel. Jag fick ju löftet att inte behöva gå över tiden och jag har faktiskt fått välja själv sedan den 11:e om jag vill forcera det, men efter att ha pratat med 2 förlossningsläkare och läst på själv så har jag valt att försöka vänta in kroppen. En igångsättning ökar risken för instrumentell förlossning, min värsta mardröm, så därför avvaktar jag trots att jag är stressad. För vad är värst, att han blir större eller att öka riskerna för sugklocka med en mekanisk igångsättning? Det senare än så länge har jag känt. Men idag sa jag att jag vill ha det igångsatt på måndag om inget händer i helgen. Då är jag en vecka över det datum jag ursprungligen räknade fram innan ultraljudet flyttade fram mig 4 dagar. Så händer inget nu fredag-söndag så är det dags på måndag klockan tio. Usch, jag hoppas att han kommer av sig själv, igångsättning känns inte lockande… Men han får inte växa mer heller. Som tröst är magen under medelkurvan nu och alla som känt på magen säger att det inte kan vara ett jättestort barn där inne.
Varje kväll tänker jag att ”i natt händer det” men det gör det inte så nu ska jag sova och ställa in mig på att få träffa Pyris på måndag.
Alexander säger så mycket roligt just nu. Hans huvud surrar av tankar och mycket kommer ut genom munnen. Han vill gärna räkna och alla siffror illustreras med att han håller upp rätt antal fingrar. Tre dagar i rad har han vaknat nu och börjat med att säga ”jag vill räkna pengar med dig mamma!”. Då vill han att vi ska ta pengar ur hans ugglespargris, rad upp dem, räkna dem och lägga tillbaka dem. Han har börjat intressera sig för pengar, antagligen för att vi säger att han inte kan få allt han pekar på och använder pengar som argument ganska ofta. Eller förklarar varför vi måste gå till jobbet med att vi måste tjäna pengar och betala huset, mat, kläder och leksaker. Så kombinationen av mysteriet pengar och att han just börjat räkna plus och minus gör nog spargrisen extra intressant.
Vi räknar pengar och leker med spargrisugglan.
Han önskar sig väldigt mycket en stooor sopbil och jag har lovat att han ska få en om han slutar säga ”bajs” och ”poa” (jo, han har snappat upp ordet poo från oss när vi pratar engelska med varandra, han förstår oroväckande mycket). Än så länge har han inte slutat helt, det kommer när han är uppspelt eller arg, men det har blivit mycket bättre. Även på dagis där många andra pratar bajs har det visst blivit bättre säger fröknarna.
Jag märker mycket att samvetet utvecklas nu och han testar vad som är ok. Häromdagen berättade han vid middagen att han att han sagt till en kompis på dagis att han inte fick vara med och leka. Vi hade ett långt samtal om att man inte säger så och att alla får vara med. Ingen ska vara undanskuffad och ledsen i hjärtat. Dagen efter pratade jag med en av hans fröknar om vad han sagt och hon berättade att det inte var han utan ett annat barn som sagt åt ett tredje att den inte fick vara med men då hade Alexander protesterat och sagt att alla visst fick vara med. Alexander hade alltså gått och tänkt på det där och skulle testa mig för att se vad jag sa om han sa till någon att den inte fick vara med. Han vet vad som är rätt och fel men vill ibland kolla läget och få bekräftat från olika håll vad som gäller. Där funkar dagis bra, vi har en regelbunden dialog om hans utveckling och om vad han håller på att lära sig så att vi kan jobba på samma saker hemma.
Hetlevrad är han som alltid. Ibland tycker han att jag och Dean ska flytta till en annan familj. Ibland ska han kasta oss i soptunnan. Men vi är inte bajs så ofta längre, han tänker på sopbilen. Han blir tvärarg men är inte långsint, det går över lika fort som det kom. Två sekunder senare vill han kramas igen.
Han har fortfarande samma bästa kompisar, William och Felix. Det har tillkommit kompisar också, Jakob och Hugo, men de är snäppet under F och W i popularitet. Tjejer verkar inte intressera honom, jag ser honom aldrig leka med tjejerna på dagis och han pratar aldrig om dem. Dagisfröknarna säger i alla fall att han är jättepopulär i gruppen och tar hand om de andra mycket. Han har fått jättebra kontakt med sina nya fröknar nu och speciellt en som heter Ia. Han älskar henne och springer in om hon är där när han kommer. Det är så himla skönt.
Han är också fortfarande en myspojke som vill ligga nära när han ska somna. Han kommer sen till oss de flesta nätterna men om han sover hela natten i sin säng vill han ligga tätt intill mig och dricka sin lälle i stora sängen på morgonen. Och ingen är lyckligare än jag för det, det är den bästa stunden på dagen. Han klappar och stryker lite på mig, knölar sin kanin, känner den på öronen och greppar lälleflaskan med sina småbarnsfingrar. Så mysigt och vackert, ögonblick att vara i och spara.
Världens mysigaste syn… och doft… och ljud…
Idag steg jag inte upp. Jag klädde i alla fall inte på mig förrän det var dags att hämta på dagis. Jag tänkte att jag skulle prova inaktivitet istället för den hyperaktivitet som jag ägnar de flesta dagarna åt. Dean lämnade på dagis för han gick senare till jobbet då han hade kvällsmöten så jag låga kvar i sängen. Sedan hämtade jag frukost och åt den i sängen. Tittade på två avsnitt av Hollywoodfruarna på TV3 Play i iPaden med skämskudden i högsta hugg. Det är verkligen hemskt, jag klarar knappt av att titta på det men ändå låter jag inte bli. Knäppt. I alla fall så låg jag sedan och slösurfade lite fram till lunchtid då jag somnade och sov i två timmar. Sedan var det bara att gå upp och duscha, ta på sig kläder och hämta på dagis. Det var den dagen det!
Alexander var lite hängig idag när jag hämtade honom, ovanligt gnällig, långsam och klängig. Antingen var han jättetrött eller också håller han på att bli sjuk. När jag tänker på det så har han ju ite varit sjuk på evigheter. Jag minns faktiskt inte när han var sjuk senast. Någon gång måste ju han också bli sjuk? Han somnade i alla fall före sju i soffan framför Bamse och det är ju tidigt för att vara honom så förhoppningsvis vaknar han pigg och glad imorgon. Dean kom hem vid halv åtta och vi har tittat på söndagens avsnitt av Solsidan, förpackat kläder som ska läggas undan i vacuumpåsar och dammsugit lite. Nu skruvar han ihop den sista IKEA-möbeln, Alexanders TV-bänk. Tänk att vi inte bara skulle hinna köpa alla dessa möbler utan också hinna montera dem. Otippat!
Men snart måste det väl vara dags va? Efter att ha legat hela dagen så gjorde det ont att stå upp när jag skulle iväg till dagis. Nu ikväll har det också varit rätt täta sammandragningar men det lugnade tyvärr ner sig igen. Imorgon ska vi i alla fall till BB igen och kolla läget. Antar att vi får en dag för mekanisk igångsättning då eftersom jag räknas som en vecka över tiden imorgon, räknat från ultraljudet. Man får ju gå max två veckor över tiden i Stockholm så det börjar bli dags at planera in en dag för det om han inte kommer självmant. Men det är tydligen väldigt ovanligt att gå så mycket över tiden om man födde i normal tid första gången. Hoppas på att få ett datum i alla fall så att vi vet. Jag fyller ju år nästa vecka och tycker nog att Pyret förtjänar en egen födelsedag. Dessutom är jag inte jättesugen på att fira min födelsedag med att vrida mig i smärtor…
Förutom att han inte vill komma ut. Hade tid på BB igår igen och träffade en läkare men det gick inte att få hål på hinnorna nu heller. Ultraljud för att kolla mängden fostervatten, allt såg bara fint ut och han skruvade på sig där inne. CTG kurva för att kolla hjärtrytm, var också helt perfekt, han ligger på sina 135 där han legat hela tiden. Vi diskuterade melanisk igångsättning men de rekommenderar det inte och jag vill inte heller då det markant ökar risken för sugklocka, tång och snitt, precis det jag är mest rädd för. Resultat: Ny tid på torsdag hos min vanliga läkare.
Börjar bli lite desperat ändå och sover sämre. Funderar på att våldsäta ananas, jag har läst att det kan hjälpa. Bara för att UL sa 11:e känner jag mig långt över tiden fast jag bara är en dag över min egen beräkning.
Var också hos barnmorskan idag men min Johanna var sjuk så det var Karin. Hon är också gullig men jag saknade Johanna som är så lätt att prata med. Magen är i alla fall mindre än medelkurvan nu och hans puls var 135 idag också. Allt är normalt.
Dags att sova och hoppas att jag inte vaknar i natt igen och börjar googla alternativa sätt att få igång förlossningen. Som ananas. Helt ok. Eller kanel. Blä.
Godnatt.
Mina skor som legat/staplats i högar sedan vi flyttade in i huset har fått ett nytt hem. Billy bokhylla flyttade in i klädkammaren ikväll. Allt rymdes inte men 60-70% i alla fall. Vi måste nog köpa en till på andra sidan dörrarna som vi kan ställa resten av skorna i och även Dean och Alexanders. Skönt med ordning!
Min del av walk-in-closet. Hur mycket plats jag än har så fyller jag den…
Vy över skobokhyllan. Dean säger att jag inte får köpa mer skor. *fnys*
Återstår att lägga heltäckningsmatta på golvet och sätta upp krokar/stänger för scarves och skärp bortanför skorna.
Så har då båda dagen D kommit och gått. Ultraljudets dagen D var den 11:e och idag den 15:e var min ursprungliga beräkning av dagen D. Vi har varit på BB idag igen och de har gjort Ultraljud och kört CTG kurva. Inte moget att ta hål på hinnorna idag heller tyvärr. Fjärde försöket så inget tredje gången gillt här inte. Ny tid på torsdag, då är jag en vecka över tiden räknat från ultraljudets datum, och jag ska träffa ”min” läkare som jag träffat sedan i somras. Hoppas att vi kan sätta ett definitivt datum för igångsättning då om han inte är här. Jag skulle ju inte behöva gå över tiden men nu gör jag det i alla fall. Inte för att jag är jättesugen på en mekanisk igångsättning heller men jag kan inte låta honom växa mer nu. Sorry, han måste ut. Varje morgon när jag vaknar får jag mer och mer ångest för hur stor han hunnit bil och att han aldrig kommer.
Ikväll har jag försökt få ut honom genom att skruva IKEA-möbler. En badrumshylla för schampoo och handdukar och en låda blev min lott medan Dean skruvade ihop sitt nya skrivbord, byrån i hallen och de övrig frem lådorna till den. Jag är helt slut och han är vild där inne i protest. Dags för oss båda att sova nu tror jag…
Nu när jag är hemma så finns det gott om tid att ligga och småprata med Alexander en ordentlig stund varje morgon. Jag älskar det. Han inledde morgonen med att berätta om att han var snäll med djuren. Alla djuren. Rådjuren, kaninerna och fåglarna till exempel. Jag frågade om han var snäll med kompisarna också och det var han. Han konstaterade att han har många vänner. Det är så mysigt att höra hans funderingar om saker Vi har pratat mycket att ”om man är snäll med djuren får man många vänner” så det tycker han är viktigt och riktigt.
Sen låg vi och småpratade om Pyret, vad han gör i magen och Alexander tycker att det är lite konstigt att han aldrig kommer. Varför tror du att lillebror inte kommer ut då undrade jag. Han kan inte komma ut… konstaterade Alexander. Vaddå? Varför kan han inte komma ut? Det är för att han är för tjock! Härligt tänkte jag. Lätt att få ut. Alexander fortsatte med att hålla upp alla sina fingrar och säga att Pyret kommer om så HÄR många dagar! Tio dagar till alltså och en tjock unge som inte kan komma ut. Puh, han gör mig alldeles matt. Men jag fick många kramar också och då kändes livet lite lättare igen.
Alexander älskar att titta på bilder av sig själv. Imorse när vi låg i sängen skällde han på Dean för han inte var med på våra bröllopsbilder som hänger på väggen i sovrummet. Vi försökte förklara att han inte fanns då men han var ändå inte helt nöjd. Det lustiga är att han inte vill vara med på bild, så snart kameran kommer fram så börjar han fjanta sig eller gömma sig. Han vägrar oftast att titta in i kameran så mutor är inte helt ovanligt för att få till en bild. Om jag tar bild bara på Dean däremot, då vill han vara med. Det är ju HAN som är stjärnan.
Alexander väntar också på Pyret och frågar nästan varje dag om han kommer idag? Häromdagen satt han framför mig på bordet och jag på stolen då böjde han sig fra och satte händerna på magen och tryckte. Smart kille! Tyvärr hjälpte inte det heller. Han pratar också med Pyret och säger ”kom ut Pyret” och sådana saker. Dessutom brukar han gosa med magen, krama och pussa den. Han tycker att det är roligt när magen rör sig och han längtar efter sin lillebror. Han kommer att bli en fantastisk storebror! Han älskar bebisar och när vi är hos William vill han gärna gosa med bebisen och klappar så fint på den. Jag längtar efter att få se Alexander med Pyret i knät i soffan.
Alexander har också bestämt att han heter Edward Philip och inget annat. Tja, vi får väl se snart. Pyret måste få bestämma vad han ska heta säger vi. Pyret kommer att berätta vad han heter när han kommer ut. Han kanske heter Philip Edward? Eller något helt annat?
I helgen har det verkligen varit full fart. Jag tänker att jag kanske kan skrämma ut Pyret genom att vara aktiv så igår var det stora shoppingrundan som gick av stapeln. En heldag i Kungens Kurva där vi köpte fodral till nya kameran på MediaMarkt, en soffa på Bolia, finkammade MIO utan framgång och sedan avslutade vi på IKEA där vi köpte skrivbord till Deans arbetsrum, bokhylla till Deans arbetsrum, bokhylla till mina skor i klädkammaren, byrå till hallen, TV-bänk till Alexanders rum, schampo och handdukshylla till SPAet och 2 vägghyllor till Alexanders rum. 17 kolli som vi fick hemfraktat idag. Mina fötter är nu ännu en storlek större och mina vader är fortfarande stumma. Men det var en bra och produktiv dag och nu kan vi få bättre ordning i hallen och dessutom få ut alla böcker ur mitt arbetsrum. Längtar efter att kunna använda det! Men det bästa var nästan soffan. ÄNTLIGEN efter 6 månaders letande har vi hittat en som passar nere i allrummet.
Vår nya soffa men med en lite smalare del i mitten eftersom vi inte har så bred vägg i allrummet nere. Jag köpte två kuddar till sidorna och sedan ska jag fylla den med mysiga kuddar i bakkant.
Alexander sov i över två timmar på IKEA så det var därför vi kunde vara så produktiva där men det fick vi ju betala för på kvällen. Vid elva bad vi honom att få sova men han var pigg som en lärka. När han till slut somnade sov han i alla fall till nio imorse så vi fick sovmorgon allihopa. Jag tänkte att jag kanske gått ner Pyret så att han skulle ha kommit i natt men inte ens det här hjälpte. Vad ska jag göra? Sätda, shoppa, vila, spela TV-spel som gör mig upprörd. Jag har provat allt! Nu orkar jag inte mer… Vi har tid på BB imorgon igen för att kolla läget. HOPPAS att han kommer i natt eller att de får hål på hinnorna imorgon. Ultraljudet sa ju 11:e men jag hade själv beräknat 14/15:e baserat på sista mens och ägglossning. Så egentligen är det duedate idag eller imorgon. Alexander levererade jag ju på dagen men då stämde ultraljudet. Så baserat på det så borde Pyret komma nu. Idag har han dessutom varit jättelugn i magen, så lugn så att jag fått putta på honom för att se att han reagerar. Det sägs ju att de vilar sig i form inför förlossningen. Kan det vara så? Go Pyret!
Igår blev jag påmind i en blogg jag läste om en sång som jag inte lyssnat på på ett par år. En sång med en helt fantastisk text som fick tårarna att rinna nedför kinderna. Gravidhormonerna eller bara känslan av igenkänning? Oavsett vilket så vill jag bara stanna tiden och ta tillvara på varje ögonblick med Alexander. Vara mera i nuet. Ta en extra mysstund varje gång han vill. Snart är han vuxen och jag sitter där i hans rum och undrar var han är och vad han gör. Saknar honom.
Du kommer resa dej och och gå, du kommer lära dej mitt namn. Det kommer tidvis att bli svårt, det blir kallt, och åskan kommer gå. Men jag ska gnugga dig varm, jag ska viska ditt namn, du ska somna i min famn.
Vi kommer älska dej dej då, och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej. Du kommer smälla i dörrar, och skrika: ”jag hatar dej.” Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov, för att se om vi står kvar. Vi kommer älska dej då. Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu. Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu? För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha. Du kommer vända dej bort, du kommer be oss att gå. Och vi,
Vi kommer älska dej då
Du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag. Hittar nån annastans att bo, det är tyst, ditt rum står tomt. Vi ställer in nåt gammalt skräp, och blir sittande en stund och tänker tillbaks.
Vi kommer älska dej då.
Men det kommer alltid finnas dom, som vill sätta dej på plats. Och dom som vill tala om att du är ingenting värd. Men då minns du vad vi sagt, och du vet att dom har fel. Du kommer inte höra på. Du kommer vända dej och gå. Och vi ska följa dina spår, vi vill veta vad du gör och hur det går. Och sen efter några år, sitter vi barnvakt så ofta vi får. Och vi är stolta, kan du tro, stolta som få när vi ser dej med dom små.
Vi kommer älska dej då.
Och så en mörk och kulen höst, när din far är gammal och mor är trött. Då tar du dej tid, kommer över nån söndag med en flaska vin. Du gör vinter i vår trädgård, medan vi sitter och ser på och sen äter vi en bit. Vi kommer älska dej då. Jag lägger handen mot din kind. Mina läppar mot din panna. Och jag viskar några ord som du inte kan förstå. Men som ska skydda dej ändå…
BESVÄRJELSE – Hanna Hedlund (från ”Det är jag som är mamman”)
Idag fick jag min ”Belly Bandit” som jag beställt då jag inte hittade den i butik förra veckan. Det är ett midjebälte/gördel som hjälper till att sträcka upp hållningen och hålla in magen efter förlossningen så att man snabbare ska återgå till sin vanliga figur. Som jag längtar… 
Väldigt populär produkt i USA och jag har hört väldigt mycket bra om dess effekt så det är klart att jag måste prova!
Det är helt otroligt men imorgon är det dagen D. Tänk att det skulle gå så här långt. Jag trodde att Pyret skulle vara här för länge sedan… Med Alexander var vi på BB nu och värkarna hade just dragit igång på allvar. Vattnet gick ju vid fem på morgonen dagen innan beräknat datum och vid nio var vi på BB och vid elva satte värkarbetet igång. Någon gång mitt på eftermiddagen tog värkarna fart på allvar och jag minns att jag tänkte att jag skulle dö och att ingen normal människa skulle göra detta igen. HUR kunde folk ha mer än ett barn? Tja, man glömmer rätt snabbt och när Alexander var två dagar minns jag att jag tänkte att det var värt det 1000 gånger om och att jag ville ha många barn. Hög på hormoner. Den känslan levde jag på tills jag var gravid igen när minnesbilderna om hur det faktiskt var att föda barn kom smygande tillbaka. Nu vill jag göra nästan vad som helst för att inte behöva gå igenom en förlossning och tänker att det abslout inte blir någon nummer tre. Men vem vet, kanske glömmer jag igen? Trösten den här gången är ju att jag vet vad jag får. Ett litet Pyre som vi kommer att älska ofattbart mycket. Jag peppar mig med det när panikkänslorna kommer. Men jag vill ha ut honom NU, han får inte bli större. Imorgon har vi tid hos min terapeut tillka förlossningsläkare som ska se om det är moget för igångsättning. Jag vill ju inte ha en allt för forcerad förlossning heller, då blir ju smärtorna ännu värre. Men om det är någorlunda moget så blir det igångsättning de närmaste dagarna.
På något sätt känns det ändå som att han är på väg. Jag har lite konstant magknip och förvärkarna har ändrat karaktär till lite mer smärtsamma. Pyret har lugnat ner sig massor, han rör sig mer sällan och mindre distinkt, antagligen för att han har det trångt där inne. Han har också slutat hicka. Han som hickade flera gånger om dagen har inte hickat alls den senaste veckan. Han har tydliga sov och vakenperioder vilket jag är tacksm för, ett tag trodde jag att han aldrig sov men det gör han nu. Han är piggast på kvällen och lugnast på dagen. Nätterna vet jag inte, han sover nog ganska bra då också för det gör jag, med ett uppvak på ca en timme vissa nätter. Om Alexander inte kommit över till oss utan sover hela natten i sin säg gör jag ofta också det, då är det inget som väacker mig. Det är när jag blir väckt och Pyret är vaken som det kna ta tid att somna om.
Jag har träffat min barnmorska för (antagligen) sista gången som gravid om han inte stannar där inne tills på tisdag. Jag måste säga att jag haft tur med mina barnmorskor. Jane som jag hade förra gången var fantastisk och Johanna som jag haft nu (eftersom att min ordinarie, Karin varit sjukskriven sedan i somras) har varit underbar. Det har varit lite som att gå till en kompis som kan ge alla svar och som man kan prata om allt med. Hon har passat mig perfekt. Inget ont om Karin men Johanna var en ”match made in heaven” för mig. Lugn och klok och kunnig men ändå lättsam och frispråkig.
Pyret följer medelkurvan i tillväxt som han gjort hela tiden och han har hjärtljud som oftast ligger på 130-140. Mitt blodtryock sjönk tillbaka till 110/70 när jag slutade jobba och jag mår bra, fysiskt. Jag kan fortfarande gå långa promenader utan problem och har inte ont någonstans. Jag verkar vara som gjord för att vara gravid, jag önskar bara att jag vore som gjord för att föda barn också. Men nu vill jag ha ut honom fort, oavsett hur det ska gå till. Jag kommer att njuta mycket mer av honom på min mage än i den.  Håll tummarna för att de sätter igång det imorgon.
Alexander har blivit mammas myspojke igen. Han har varit supermammig sedan i augusti men plötsligt för någon vecka sedan var det bara pappa som dög. Det höll som tur var bara i sig i ungefär en vecka, nu vill han mysa med mig igen. Han vill ligga nära och kramas och varje morgon vill han ha sin ”mammados” av närhet då han bara myser innan han river igång dagen. I lördags hade vi en helt underbar morgon då han bara ville kramas och han var så glad hela morgonen, myste och lekte i sängen. Nu när jag lämnar honom senare på dagis när jag ändå är hemma så hinner vi mysa varje morgon och både jag och han njuter av att ha gott om tid på morgonen. Myyys…
Idag när jag hämtade honom på dagis var det kallt och ruggigt ute, höststorm, och han var liten och mammig. Oftast får jag kämpa för att få med mig honom hem men idag klängde han sig fast och ville bara kramas. Liten, frusen och ynklig kille. Vi lagade hans älskade tortellinis och kröp sedan ihop i soffan och tittade på film. Massor med kramar och närhet.det är det bästa…
Efter min lite överdrivna shopping på Lexxingtons utförsäljning tyckte Dean att hanockså kunde unna sig ett extravagant köp och slog till på sin drömkamera i pocketformat. Efter några dagar i vår ägo är den redan hela familjens favorit.
Det är vår första kamera som inte är från Canon-familjen utan en Sony DSC RX100. Fantastiska bilder för att komma från en sådan liten pryl, och dessutom filmar den i lika bra kvalitet som vår filmkamera. Strax innan Alexander föddes köpte vi ju filmkameran men den har inte använts så mycket som jag önskat då den oftast är nerpackad. Hoppas att vi kan bli bättre på att filma nu när vi har denna. Canon 550Dn som vi har filmar ju också men jag tycker att det är jobbigt att släpa på en systemkamera till vardags så jag har den sällan med mig.
|
|
SENASTE KOMMENTARER