Tosic

Idag fyller Alexander fyra år. Ett händelserikt år men inte helt lätt. Mycket upp och ner. Höga berg och djupa dalar. Dagiskaos och sedan dagisordning. En ny familjemedlem. Trots och mognad. Jag vet knappt var jag ska börja att skriva om det här året. Det känns som året då han blev stor. Samtidigt önskar han att var liten. Jag vill också vara bebis säger han. Och jag förstår det, det har inte varit lätt att bli storebror och plötsligt få dela uppmärksamheten och kärleken. Samtidigt är han väldigt glad åt sin lillebror.

Igår mätte jag honom eftersom jag märkt att han växt mycket på sista tiden. Halva hans garderob är plötsligt för liten och han har gått från 25 till 27 i skor på tre månader. Nu är han dessutom 108 cm lång och väger 16,5 kg. Det är 6 cm på ett halvår. Hej vad det går! På BVC-kurvorna skulle det bli en +1 kurva på längd och nästan -1 på vikt. Lång och smal kille. Mammas snygging.

Alexander är en väldigt social kille som lätt skapar kontakt med människor. Igår hittade han till exempel en kompis ute på gatan och frågade dennes mamma om han fick följa med till lekplatsen. Bara sådär. Han pratar hela tiden och vill ha mycket uppmärksamhet. Samtidigt är han obekväm i nya folksamlingar. Det är lite svårt att förstå att han i ena situationen är så framåt och i andra så tillbakadragen. När han väl bekantat sig med en grupp så är han framåt igen och tar för sig. Han vill gärna att man ska göra saker åt honom och och är inte den som provar nya saker utan påtryckning men när han väl provar något så brukar det går hur bra som helst och han vill inte sluta. Som skidåkningen till exempel. Och skridskorna. När han väl provat så ville han inte sluta och bad om att få åka till backen eller gå ut på isen hela tiden. Tuff var han också, fart verkar inte skrämma honom.

Det har varit ett år där han utvecklat många nya intressen. Han som har varit så insnöad på bilar och tåg vill nu gärna pyssla, pärla, rita, skriva bokstäver, räkna, cykla, bygga lego och mycket annat. Han leker med bilarna och tågen ibland men inte så ofta lämgre. Med tågen så verkar det vara banbyggandet som är roligt, inte att köra tågen på dem längre. Att skriva och räkna är bland det bästa just nu, och att rita skattkartor. Pirater är spännande och det kommer nog från Babar & Badou som varit hans favoritprogram på TV i år. Nu har det fått konkurrens av Tingeling som han tittar på så fort han får. Han vill fortfarande inte titta på filmer som är ”läskiga” utan föredrar snälla sagor även om han börjat våga mer och mer. Efter Mexico så tittar han på Ice Age och Toy Story som han tidigare var rädd för. Det är läskigt säger han fortfarande men skillnaden nu är att han ittar ändå. Förr bad han mig att stänga av när han blev rädd. Han är så härlig att titta på när han ser en film. Han lever sig in i filmen med hela kroppen och avspeglar vad han känner med både minspel och kroppsspråk. När han blir rädd så ryper han ihop med armarna tätt intill kroppen och trycker sig mot kuddarna. I nästa sekund skrattar han högt och hoppar upp och ner för att något är roligt. Han har ett brett känsloregister och han är en känslig kille.

Det breda känsloregistret tar sig inte bara uttryck i skratt och glädje utan också i ilska och raseriutbrott. Hett humör som sin mor leder till en del konflikter här hemma. Det har varit ett turbulent år och han har lärt sig att använda mina metoder emot mig. Hot och mutor försöker han sig också på. Han ver att han inte får slåss men när han blir arg kan han inte kontrollera sig och då får jag en spark eller ett slag vilket leder till att han åker in på rummet eller något annat tråkigt men det gör honom oftast bara argare. Jag försöker att förhandla med honom när jag har ork och energi men med två små här hemma så finns inte alltid den energin. Vi fastnar ofta i viljornas kamp. En försmak av tonåren. Men det har ändå blivit bättre sedan han började på stora avdelningen på dagis. Han trivs där och har fått en del nya kompisar. Framförallt är han nu i en miljö med barn som han ser upp till och lär sig av istället för med småbarn som gjorde att han avstannade/backade i sin emotionella utveckling. Han har verkligen vuxit de senaste månaderna.

Lillgammal har han alltid varit och han är så otroligt klok och förståndig när han resonerar med sig själv eller med mig. En fundersam liten kille med huvudet på skaft. Ibland häpnar jag över hur mycket han kan och förstår fast han knappt är fyra år.

Att bli storebror har nog ändå varit den största omställningen och han är inte helt bekväm med det än även om han älskar sin lillebror. Han pussar och kramar Edward men han kan inte låta bli att daska till honom eller trycka en fot i ansiktet på honom eller putta på honom med jämna mellanrum. Man riktigt ser hur avundsjukan pyser ur honom ibland. Men sälja Edward tycker han INTE att vi ska göra. Finlillebror ska minsann vara kvar. Men han ska inte skrika och inte ta i Alexanders saker och inte bli buren av mamma och inte sova i mitten i stora sängen. Fast om vi är ute vill han gärna visa upp honom för alla som vill se och berätta för dem att han heter Edward och är hans lillebror. Han är så stolt över honom och han är barnkär av naturen och kan nog inte riktigt förstå varför han ibland känner att han måste göra något dumt mot lillebror. Det går liksom bara inte att kontrollera. Sen blir det ju inte bättre av att mamma och pappa blir arga då för då måste man ju rättfärdiga det man gjort tills man exploderar och spottar på någon eller slåss bara för att man skäms så mycket. Puh. Inte lätt att vara i trotsåldern och svartsjuk.

Tävlingsinstinkten är tydlig. Han vill komma först och det är viktigt att vinna. Vi försöker lära honom att det är viktigtast att ha roligt men det verkar inte riktigt gå hem än. Det verkar vara ganska vanligt hos hans kompisar också så det kanske är en åldersgrej? Allt är en tävlig. Däremot är han inte retsam och han delar gärna med sig av sina saker och bjuder av sitt godis. När många andra barn står och retas med att de har något som inte de andra har så har jag aldrig sett det hos Alexander. Tvärt om, han bjuder in andra att vara med i leken och delar oftast med sig. Det där med retsticka och att vara ogin verkar inte vara något som ligger naturligt hos honom och det är härligt att se. Jag tänker på min första kompis Ivan som delade med sig av sina sandleksaker när vi var små.

Jag hoppas att året som kommer ska bli lugnare för både oss och Alexander. Att han ska fortsätt ha en stabil situation på dagis, att han ska fortsätta att utveckla nya intressen och våga prova på nya saker. Jag vill åka mycket skidor med honom och ge honom mer av min odelade tid nu när Edward blivit så stor att han kan vara med Dean längre stunder. Han behöver det. Han är den stora kille in familjen nu men ibland behöver han få vara mammas lillgroda. Det är så tydligt ibland. Häromdagen ville han att jag skulle pussa hans fötter som jag gjorde när han vara mindre. Det är klart att han ser hur jag pussar Edwards små tasselurar. Han måste också få vara liten ett tag till. Han är ju trots allt bara fyra år och det glömmer vi nog ibland för att han är så klok och lillgammal i sitt sätt att prata. Det där med talet är förresten en annan sak som gör att han plötsligt känns så stor. Han har alltid varit tidig men nu vid fyra års ålder pratar han helt rent och använder ett språk som ett skolbarn. För bara ett år sedan pratade han fortfarande med ett enkelt språk och vissa uttalsproblem som barn har ganska länge men nu är allt sådant borta. Jämfört med sina kompisar så låter han ett par år äldre i både uttal och ordförråd.

Pluppiluren. Mammas lilla hjärtegroda. Godiset. Min älskling. Tiden går så fort och nu är han plötsligt min stora lilla kille.