|
|
|||
|
Det blev ett litet avbrott på bloggen för vi har haft besök i helgen och inte haft en minut över. Mina franska vänner Mimie och Steph som jag lärde känna i London har efter tio år äntligen kommit till Stockholm. Vi har träffats två gånger sedan dess men då har jag varit i Paris. Jag har tillbringat hela helgen med att visa dem Stockholm och det har varit hur mysigt som helst! Det är konstigt hur vissa människor som man inte träffar på flera år ändå känns helt naturliga i ens närhet. På fredag kväll tog vi en promenad i Gamla Stan och sedan åt vi middag på Vapiano och pratade hela kvällen. På lördag åkte vi hela familjen in till stan och gick på Vasamuseet, promenerade över broarna till Söder och tittade på utsikten från Söders höjder innan vi tog en fika på Chokladfabriken. Som avslutning blev det shopping inne i stan ända tills varuhusen stängde vid åtta då jag åkte hem så att de skulle få njuta av en middag på tu man hand nu när de faktiskt hade en barnfri helg. På söndagen tog jag med mig Alexander och visade Kungsgatan Stureplan, Strandvägen och Djurgården. Som avslutning gick vi på Vasamuseet innan det var dags för dem att åka till flyget. Vi har alla haft en oerhört härlig helg och Alexander har älskat att vara ute på äventyr varje dag. Han har sprungit omkring och upplevt så mycket så att han sov två gånger både lördag och söndag. Han som bara sovit en gång per dag sedan i somras. Själv har jag övat min ringrostiga franska och konstaterat att den fortfarande fungerar men behöver lite mera underhåll. Mimie hade med sig en cd med fransk musik och en bok som jag ska läsa för att komma igång igen. Jag började igår och hon hade valt en bok som passar min nivå perfekt, lättsam fransk underhållning på ett rakt språk utan krusiduller (så gott det nu går på franska, krusidullernas krusidullspråk). Dean var hemma i söndags och fixade i ordning lite så nu har vi trösklar på övervåningen och alla våra kartonger staplade i arbetsrummet och ett hörn av vardagsrummet. Nästa projekt blir trappan eller köket. Det känns lite tungt att ta tag i bara… Här är Alexander och Mimie på spårvagnen ut till Djurgården. Alexander tyckte väldigt mycket om Mimie och ville gärna sitta bredvid henne. Annars är han väldigt mammig just nu. Förra veckan var det lite övervikt åt pappa men den här veckan är det mamma som är populärast. ”Mamma är bäst” säger han. Undrar om han vet vad han säger? Jo… Kanske lite? Annars är det faktiskt skönt att vi är ungefär lika mycket värda nu för tiden. Han är inte hela tiden mammig eller bara pappig som han var under våra föräldraledigheter. Nu varierar det lite vem som är populärast men ingen stark övervikt åt något håll. Det är väldigt skönt för både oss och honom.
Alexander äter inte så många grönsaker. Det är mest gurka och majs som går ner men vi har hittat en ny storfavorit och det är rödbetor. Han kan äta hur mycket som helst av det. Tyvärr är det ju inte den lättaste grönsaken att ge ett barn med tanke på fläckarna men vad göra man inte för att få i honom lite vitaminer. Av med kläderna och i med rödbetorna!
Ibland önskar jag att det gick att stanna tiden. Som i kväll när Alexander skulle sova och han kurade ihop sig nära nära för att bli trygg. Han ville ha sina små pojkfötter i mina händer och sin kind mot min samtidigt som han klappade min andra kind och öra med sin lilla hand. Så somnade han och jag låg och lyssnade en lång stund på hans andetag och hans snuttande på nappen. En sådan liten gospojke! Tänk att han en dag kommer att vara vuxen. Inte behöva sin mamma för att bli trygg. Helt ofattbart. Det här älskade lilla barnet. Det här måste vara den värsta förkylningen jag någonsin haft. Det är två och en halv vecka sedan den bröt ut och jag kan fortfarande inte klara mig utan näsppray. Igår var första gången på två veckor som jag kunde känna någon lukt och maten smakar fortfarande väldigt lite. Jag har aldrig tappat smak. och luktsinne så totalt som jag har gjort den här gången. Om jag skulle tappa ett sinne permanent så fick det bli smaken. Det är tortyr att inte känna några lukter. Att inte kunna sniffa in Alexanders doft och att inte känna hans andedräkt. Eller sådana praktiska saker som att inte känna på lukten om soporna behöver tas ut. Det är självklart tråkigt när maten inte smakar någonting men hellre det än att inta kunna känna dofter. Det är så plågsamt… Förutom när det är dags att byta blöja. DÅ är det praktiskt. Jag hoppas i alla fall att jag är frisk till nästa helg för det tar på krafterna att vara så här snorig. Jag känner mig trött, less och hängig. Men nästa helg kommer mina vänner från Paris och hälsar på och då vill jag vara pigg så att jag kan visa dem Stockholm. Det har jag väntat i tio år på att få göra. Nu äntligen kommer de! Vi är inne på vår andra vargavinter i rad. Vi fick stora mängder snö redan i november och efter lite plusgrader i januari då det mesta smälte bort så kom vintern tillbaka med full kraft för två veckor sedan då det snöade så mycket att hela Stockholm stannade upp i ett dygn. Sedan dess har det varit ohyggligt kallt, förra veckan pendlade temperaturen mellan -15 och -25 grader och det gick inte ens att gå till dagis. Vi har åkt tillsammans varje morgon så att ingen skulle behöva ge sig ut i kylan. I vanliga fall åker ju den som inte hämtar hemifrån tidigare men det har inte gått. Men till slut så gav den värsta kylan med sig och i fredags var det bara -5 och i helfen ha det legat på bara ett par minusgrader. Finns det hopp om vår? Jag är så less på snön, halkan, kylan och mörkret. Ingenting fungerar här på vintrarna. Stockholms lokaltrafik är inte byggd för det och trafiken blir helt ohanterlig eftersom alla (liksom vi) kör med friktionsdäck. Idag när det inte var så kallt längre gick vi på promenad till pulkabacken vid vattentornet. Hur Alexander visste att det var ett vattentorn vet vi inte men han talade om för oss att det var ”vatt” och ”torn” så på något sätt måste han ha snappat upp det. På dagis? Men de har inte varit där så vitt vi vet? Han var i alla fall inte alls sugen på att åka någon pulka när vi kom dit så vi fick vända om. Han ville bara att vi skulle bära honom, han är inte förtjust i snön även om han lärt sig acceptera den. Jag tror att hans vinterskor börjar bli lite små också, speciellt med dubbla strumpor som idag. Det måste nog bli ett par nya misstänker jag.
Här är vi i pulkabacken men Alexander har inga planer alls på att åka någon pulka. Fast det var mysigt ändå med en promenad, nu när det faktiskt går att röra sig ute igen. Igår var vi på utflykt till tomten (mer om det i ett annat inlägg) och sedan åkte vi och storhandlade. Alexander brukar inte tycka att det är särskilt roligt men det måste ju göras ändå och helst vill vi göra det tillsammans så var tredje vecka ungefär brukar det bli en utflykt. Där emellan klara vi oss på att kompletteringshandla lite bröd, mjölk och andra småsaker.
Eftersom vi hade kameran med oss för att fotografera så blev det lite bilder på favoritobjektet också.
Jag älskar den nya mössan, den är en sådan färgklick och han är så himla söt i den! Storhandlingen gick riktigt bra och vi hittade lite billiga småbilar som vi köpte med oss hem. Det var en liten röd cab, en ambulans, en liten polisbil och en biltransport. Vi gav honom bara två av dem igår, caben och ambulansen och för att kunna ge honom de andra senare när vi behöver ge lite uppmuntran någon gång. Vi hade aldrig kunnat ana hur glad man kan bli åt en ambulans! Han har inte släppt den sedan igår kväll när han fick den och han pratar bara om ”Blansen” hela tiden. Idag har han varit oerhört lätt att roa för han har bara velat köra ”Blansen” så vi har fått en del annat gjort. Vilken lycka med en liten ambulans för 39 kr!
Så här glad har han varit sedan han fick ”Blansen” i sin ägo. Vi har förresten också övergått från barnstol till att använda Stokkestolen istället. Han är ju en stor kille nu som helst vill sitta på en vanlig stol.
En, två tre. Han räknar sina bilar hela tiden. Igår räknade han till sju alldeles själv. Då låter det så här. En, tlå, tle, schlyla, fem, sex, schu. Han säger sju ungefär som sin mamma men lite längre ner i halsen. Alexander har varit på ett ljuvligt humör i två dagar nu. Allt går så lätt och han är så nöjd med allt. Han berättar vad han vill och går att resonera med om allt från påklädning till tandborstning. Jag har inte hört ett skrik på två dagar och han är bara nöjd med allt. Idag när jag hämtade honom på dagis så kastade han sig i mina armar och när vi duschade så fick jag massor med kramar. Han är verkligen på ett lugnt och stillsamt humör och han är också keligare än vanligt. Kvällen slutade också i lugnets tecken. Vi satt i soffan och myste och Alexander hade fått en skål med äppelbitar som han smaskade på. Jag höll handen på hans huvud och plötsligt känner jag hur det blir tyngre och tyngre och inom 30 sekunder så somnade han i mitt knä, klockan kvart över sju. Han måste ha varit helt slut. Så här söt var lilla gos idag när jag hämtade honom på dagis. Han går omkring och filosoferar om var månen och flygplanen är. De brukar nästan alltid vara på himlen nr vi går från dagis men idag var det alldeles tomt, ingen måne och inga flygplan. Konstigt tyckte Alexander!
Jag är så kär i den här lilla ungen! Ibland vill jag nästan äta upp honom för att han är så söt! I helgen har Alexander börjat använda prepositioner. MIN pappa och EN bil till exempel.Han har också börjat ge oss order om allt möjligt. Sitta! Musik! Mat! Då vill han att vi ska sitta ner med honom, spela hans spellista på spotify eller ge honom mat. Det är så roligt med hans små idéer. Det är också mycket tjat om att få duscha. Om han får bestämma så duschar vi tre gånger om dagen men vi har faktiskt en gräns på max en dusch om dagen, även i den här dusch-älskande familjen. Jag åkte till vårdcentralen igår och läkaren konstaterade att den är svullen och att jag har smärtor upp i bihålorna till följd av svullnaden. Eftersom den inte är helt av så finns det inget. att göra, den kommer att läka av sig själv på ca 6 veckor. Medan jag har ont så får jag försöka minsa smärtorna med Ipren och nässpray. Nu gör det mindre och mindre ont för varje dag men det är fortfarande rätt ömt och jag får mer och mer spänningshuvudvärk ju senare på dagen det är, jag mår som bäst när jag ligger ner. Det bästa receptet på att ha mindre ont är att undvika närkontakt med Alexander men det är ju inte så kul. För även om han är en yvig liten kille som vevar runt sina armar så är han ju också oerhört mysig. Hoppas bara att han inte klipper till den fler gånger nu innan den läkt. Alexander har börjat tycka att det är så roligt att prata i telefon. Ibland vill han ringa till mormor och när det ringer så ropar han alltid ”Mormor” och vill prata. Igår när hon ringde så stod han länge och berättade allt möjligt för henne. Jag har nog aldirg hört honom säga så mycket samtidigt någon gång. Att ta av honom telefonen är omöjligt, han ska prata färdigt. Det finns inte annat att göra än att vänta tills han blir less och lämnar ifrån sig telefonen frivilligt. Idag ringde Lili och han skulle absolut prata för han trodde att det var mormor. Det tog ett tag av förvånong men till sist sa han Lili och hej till henne också. Det är lite förvirrande att det är olika personer som ringer. I hans värld så är telefonen förknippad väldigt mycket med mormor. Dean kom hem i natt och Alexander började gråta lite i sängen där vi låg och sov. Dean trodde då att han var hungrig och hämtade en flaska välling. Den ville han absolut inte ha utan dängde den med full kraft åt sidan där jag låg och sov. Med den fulla vällingflaskan träffar han mig mitt på näsan! Det sa kras och gjorde ruskigt ont och jag skrek att näsan var av. Efter ett tag blev det bättre och det kändes inte sååå farlig imorse. Under dagen har det blivit gradvis värre och också blivit lite svagt blått och jag har oerhört ont upp i pannan och ut mot kinderna. Om jag trycker mellan ögonbrynen så gör det extremt ont och om jag böjer ner huvudet så spänner det ut mot öronen. Jag tror inte att näsan är av, det har jag ju varit med om och då kan man liksom rubba den men det är antagligen en spricka. Hur mycket skada kan en 11,5 kilos kille göra med nappflaska som vapen? Jag måste nog gå till vårdcentralen i morgon för smärtan är för stark nu. Förutom ont i näsan, pannan och kinderna så har jag också en spänningshuvudvärk som gör mig illamående. Det känns jobbigt att gå till VC när det egentligen är en röntgen jag behöver. Det blir så många steg, först VC, sen remiss till större sjukhus och sedan väntan på röntgen. Vi får se hur jag gör. Näsan lär ju läka oavsett om jag går till en doktor eller inte. Dean har varit på en mässa i Barcelona i tre dagar så Alexander och jag har varit ensamma. I vanliga fall så borde det inte vara något större problem men eftersom jag hade feber både måndag och tisdag så har det varit rätt så tufft. Det har varit minsta motståndets lag som har gällt här hemma och jag har inte orkat mer än att ta hand om mig själv och honom. Jag har lämnat honom ganska sent och hämtat honom vid fyra. När vi kommit hem så har vi gjort samma saker alla tre kvälarna. Först middag (tack och lov hade jag gjort färdiglagad mat under helgen som bara skulle värmas) och sedan lite TV innan vi har hoppat in i duchen och jobbat på potträningen. Till sist har vi lekt lite i hans rum och läst en bok innan han har somnat. Själv somnade jag med honom i måndags men igår och idag har jag fått lite egentid framför TVn innan jag går också knoppat. Det har varit lugnt och mysigt att bara vara med Alexander och vila de här dagarna. När man är ensam med honom blir han extra tillgiven och vill vara väldigt nära. I natt sov han med händerna runt min hals och låg och pillade mig i nacken. Det var så myckegt att jag inte kunde flytta mig trots att det var en ganska obekväm sovställning. <3 Om några timmar kommer Dean hem och det är efterlängtat. Det är ändå lite ensamt när han är borta trots att jag har Alexander som sällskap. Det ska också bli skönt att få jobba en hel dag i morgon och komma ikapp lite, det är tidskrävande att både hämta och lämna i tre dagar. Två dagars vab förra veckan och nu tre dagar med hämta OCH lämna har resulterat i en diger hög på mitt skrivbord. Som grädde på moset så sa de på dagis att de skickat hem ett barn med vattkoppor i måndags så om vi har otur så får vi två veckors vab till att dela på snart… Jag har dessutom inte haft vattkoppor så om det kommer hem så blir jag väl sjuk ungefär när Alexander blir frisk. Jag får ju allt som han får, mitt immunförsvar är verkligen inte det effektivaste man kan tilldelas. Usch nej, jag hoppas verkligen att vi inte får vattkoppor nu. Jag ska tänka på att Dean kommer hem och att det snart är helg då vi alla kommer att vara friska och hinna umgås! Idag när vi kom hem från dagis så ville Alexander duscha. Han älskar att duscha, han är verkligen mamma upp i dagen när det gäller det. När vi hade duschat i några minuter så gick han ut ur dusche, satte sig på pottan och tog i för kung och fosterland tills han hade lyckats klämma ut lite kiss. Mycket stolt bar han sedan in pottan i duschen där vi tömde ut den lilla skvätten och spolade pottan ren. Sen ville han inte alls ställa tillbaka den utan ville leka med den i duschen så då fick han göra det tills han började kasta omkring den för mycket och det fanns risk för skador på mamma och Pluppi. Nu är det tydligt att han vet vad man gör på pottan och att han har ett visst intresse av att använda den så vi får hoppas att det fortsätter så. Idag fyller Dean år men han är inte hemma för att fira den Han är på en mässa med jobbet så vi firade redan i söndags. Jag hade köpt en present på nätet (för att den var omöjlig att gömma hemma) som jag inte kunde hämta ut för att jag blivit sjuk så Dean fick själv åka och hämta den på posten på söndag morgon. Det var dock en riktigt uppskattad present. Han fick en stor Fatboy säck eftersom han alltid ligger i Alexander lilla. Nu har de var sin i samma färg (mörkgrå) så att de kan ligga och mysa och matcha varandra. Alexander tyckte också att den var okej men roligast var lådan den kom i. Så här såg det ut i hallen när vi hade packat upp den:
Dean och Alexander i lådan.
Det är mysigt här inne. Vi kunde faktiskt få plats alla tre där inne så vi hade lite familjemys också. Roligt men lite läskigt också tyckte Alexander. Han ville inte vara ensam i lådan. Idag när vi åt middag så försökte jag hjälpa till att mata Alexander. Nu när han inte varit på dagis på ett tag så har han blivit mindre noga med att göra saker själv och det går ju fortare om man får mata honom så det göra jag så gärna. Idag när han hade varit på dagis så ville han absolut inte bli matad. Nu var han en stor pojke igen. Han tog gaffeln ur min hand och sa ”kan själv”. Antagligen den första av många ”kan själv” i hans liv. Han har ju länge velat göra saker själv men han har inte använt uttrycket förr. Lite senare hade vi duschat och När jag torkat honom ställde han sig och kissade lite på golvet så jag satte honom snabbt på pottan där han kissade lite till. Det blev självklart jublande applåder för den prestationen! Han tog pottan och skulle tömma den i duschen men lyckades hälla ut den på handduken… Efter lite mera uppmuntran satte han sig på pottan igen och klämde fram några droppar till med all kraft han kunde uppbåda. Han var så stolt! Den här gången hann jag tömma pottan i toaletten och sedan spola den ren i duschen. Den stora killen som kissat pottan fick så mycket beröm och nu kanske vi har fått en riktig start på potträningen? Alexander frågar fortfarande efter mormor fastän det var över en vecka sedan hon åkte. På morgonen när vi går ner för trappan brukar han fråga ”momo?”. Nej, ingen momo här… Om man sedan frågar vad mormor säger så svarar han ”Huvva”. Eller snarare på Pitemål ”höuwa” som betyder något i likhet med blä. När mormor var här så försökte hon lära honom att man inte skulle ta i vissa saker eller äta på saker för att de var smutsiga eller inte lämpliga att ha i munnen. Inte äta det, huvva, säger mormor. Det tog inte många gånger innan det hade fastat hos Alexander och eftersom hon säger det många gånger varje dag så sitter det som berget, fortfarande. …att hitta den här lilla tussen som ligger och sover gott i vår säng när jag kommer och lägger mig. |
|||
|
Copyright © 2026 Tosic - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|||
SENASTE KOMMENTARER